<I>En ny bok</I> Drömmar som kraschat
VAR BLEV NI AV, LJUVA DRÖMMAR?Enn Kokk, red.Ordfront
I stället för att dra sig tillbaka i tysthet samlar han ihop ett gäng från föreningen Laboremus i Uppsala och gör en bok. Laboremus fyller hundra år i år. Till titel väljer han Tage Danielssons vemodiga rad om de ljuva drömmarna, och så är saken klar - det blir en bok som undrar vart s är på väg.
Bokens längsta bidrag är Enn Kokks eget. Det börjar som en historik över Laboremus, fortsätter med Kokks egen historia och övergår sedan till att handla om partiprogrammets historia för att landa i hans avhopp:
"När partistyrelsen sedan tog ställning för EMU, kunde jag inte fortsätta med programarbetet mot min övertygelse."
I boken medverkar tretton andra laboremiter som placerat sig på olika stegpinnar i samhället. För bokens näst längsta uppsats svarar Kokks hustru Birgitta Dahl som mest ägnar sig åt historieförfalskning kring vietnamrörelsen.
Nästan genomgående för bokens bidragsgivare är motviljan mot EU-EMU och kritiken av USA och sossetopparna.
Lena Gonäs har sett uppluckringen av anställningsskyddet och nermonteringenav välfärden i många EU-länder. Björn Kumm är som vanligt en kunnig sanningsägare: USA är fälld av internationella domstolen i Haag för sitt agerande mot Nicaragua. De män som bär ansvaret för 1980-talets blodbad i Centralamerika sitter i dag på höga poster under George W Bushs presidentur, till dem hör USA:s FN-ambassadör Negroponte. Och var World Trade Center i New York egentligen en symbol för demokrati?
Villy Bergström nämner vid namn en del av dem som varit med om att sabba den svenska modellen. Allan Larsson var den som prioriterade inflationsbekämpning framför full sysselsättning i finansplanen 1991. Kjell-Olof Feldt gav under 80-talet marknadskrafterna fritt spelrum på område efter område. Ingvar Carlsson drev oss in i EU.
Hans O Sjöström bodde 1962 i Jerusalem och såg det israeliska klassamhället med vita européer överst och indiska judar och araber längst ner. Tage Erlanders gullande med den israeliska statsledningen stod honom upp i halsen.
I slutet på 60-talet var Hans O Sjöström på TV och började jobba med serien Från socialism till ökad jämlikhet. Serien låstes in i TV-arkivets giftskåp, "och där ligger den fortfarande efter 30 år".
I en sån här skara framtidsfolk från Laboremus är det ofrånkomligt att någon kör med enbart skitprat. För det svarar förre skatteministern och utbildningsministern Thomas Östros. Han är för privatiseringar och talar i huvudsak om vad sosseri borde vara i stället för vad det är:
Socialdemokratin sätter demokratin i fokus och bygger på folkligt deltagande och "på reformer som stöds av en majoritet". Kapitalintressena får inte överordnas politiken. Osv osv.
Roligast att läsa är de som kan skriva. Främst är det journalisten och författaren Jonas Sima, en av dem som inte hamnade i någon partikarriär. Han var med i Laboremus på 60-talet och blev sosse för att han ogillade den "humorfria kommunismen". Fast där var han egentligen mer intresserad av nån som hette Ingrid än av Saken.
Det var dragigt i folkhemmet, men det var roligare att diskutera den fria sexualiteten och abortfrågan och att jobba som regiassistent åt Janne Halldoff än att hamna i riksdagen, "detta mausoleum".
Rolig att läsa är också bokens yngste medarbetare, Klas Gustavsson, född 74. Han tycker att man kanske inte bör kommentera en politisk verklighet, 70-talsradikalismen, "som man själv inte upplevt", men han gör det alldeles utmärkt.
Och hans slutsatser är tänkvärda. Nya rörelser växer fram. Dagens fack- och partiledningar verkar inte intresserade av vad som händer. Sossarna och LO fanns t ex inte med i Göteborg. Politiken har alltmer blivit en vara som ska säljas med "public relations" och fördelaktig "image".
I Laboremus höll vi oss med ljuva drömmar, säger Hans O Sjöström, där de privata vinstintressena hade drivits på defensiven och där en total socialisering av folkhushållet skulle kunna vara genomförd år 2064, som studentförbundet skrev i sitt program.
Och varför inte? kan man fråga. Än är det väl inte för sent?
Men Hans O Sjöström har sina dubier: Vem behöver borgerliga partier när vi har dagens socialdemokrati? Och vem behöver något parti alls när besluten tas på annat håll?
Så jobbar vi med nyheter