<I>En ny bok</I> Carlssons hundra blommor
OFÖRTRUTET Trygve Carlsson (red) Carlssons
Mot såna här tendenser kämpar en rad små förlag, bland dem Carlssons, vars ägare Trygve Carlsson under tjugo år hunnit med sjuttonhundra titlar och nu jubilerar med en sexhundrasidig volym där ett par hundra begåvade skribenter inbjudits att skriva två-tre sidor var om vad som helst utom förläggaren och förlaget.
Det har blivit en bok som är omöjlig att utförligt anmäla. Man får dyka ner i mängden av bidrag och se var det nappar.
Jag råkar hamna hos filmaren Stig Holmqvist som överraskar med att se likheten mellan George W Bush och Usama bin Ladin. "Båda är urflippade överklassynglingar som blivit troende. Båda anser sig nu tala i Guds namn. Båda lovar rädda mänskligheten undan ondskan. För båda är våld vägen till denna frälsning." De talar med samma tunga. Och Stig Holmqvist undrar vart "dessa båda gravt störda män" ska föra oss.
Till dem som har något att berätta hör sociologen Aud Talle som bott bland nomader i Somalia där hon som icke könsstympad betraktades som främmande och oren.
Etnologen Annette Rosengren bidrar med skakande dagboksanteckningar om asylsökande i Sverige och menar att utlänningsnämndens uttalanden ofta är en arrogant lek med ord och människoliv.
Professor Lena Gerholm skriver om slitningar i äktenskapet mellan en svensk kvinna och en muslimsk man och hur svårt han har att anpassa sig till svenska normer även om han ärligen försöker.
Lite betänksam blir man när forskaren Gertie Englund tycks vilja hålla upp det gamla Egypten som politiskt föredöme. Vi får veta att det var ett land med mycket stark centralmakt ledd av en elit med hög etik och moral. Det gällde för de starkare att värna om de svagare. Hänsyn och omsorg var honnörsord. Det låter bekant. Återstår väl att ta reda på om honnörsorden togs mer på allvar där för femtusen år sedan än här i dag.
För den som gillar Norrköpings promenader verkar Åke Dahlströms uppsats om linden ha lokal anknytning. Linden är sagoträdet, vårdträdet, alléträdet framför andra. Linden kan bli äldre än eken, över tusen år. Den har ett mjukt trä som inte så lätt spricker, den har en nektar som gör bina halvt berusade och den är det träd som inspirerat till flest svenska efternamn.
Jag bläddrar vidare och stöter på pedagogen Agnes Nobels funderingar kring "den stress som sjukskriver Sverige". Våra universitet och högskolor accepterar allt mer näringslivstänkande. I skolorna rustas elevvården ner. Datorer och andra apparater tränger in. Ekonomerna utesluter människan i sina beräkningar.
Kenneth Hermele visar hur ekonomiskt tänkande leder fel med miljövården som exempel. Vad kostar en förorenad sjö? Jo, lika mycket som det kostar att rena den. Och en försurad skog? Jo, kostnaden för kalkning. Och en utrotad fågelart? Oj - den går inte att ersätta, då får kostnaden bli noll. Växthuseffekt och ozonskikt blir också noll.
Ekonomerna lämnar viktiga värden utanför kalkylen. En nergång på miljöns område kan inte balanseras med aldrig så stor ekonomisk tillväxt!
Historikern Lena Berggren står inför ett intressant problem. Om man vill göra Förintelsen begriplig riskerar man bli beskylld för att vilja urskulda den. Men att begripliggöra mänskligt beteende är historikerns uppgift och skyldighet. För hur ska man kunna dra lärdom ur något man inte begriper?
Några av bidragen når litterära höjder. Jean Bolinder får in stoff till fem romaner på två sidor under rubriken Människor. Mycket skickligt! Pia Gadd gör en lysande novellett om ett snatteri där flera är skyldiga men bara en blir bestraffad.
Psykoanalytikern Else-Britt Kjellqvist frågar hur mycket lögn ett samhälle kan härbärgera. Vi lever i dag i en skamlöshetens tid där lögn och förställning premieras, säger hon. Här ljugs och manipuleras - ofta i namn av sanning och omtanke.
Diplomaten Lars Vargö skriver om poesins roll i Japan. Samurajer måste förstå poetisk symbolik, kamikaze-piloter ansåg det självklart att lämna en dikt till eftervärlden och japanska kejsare ägnade tid åt att skriva poesi. General Yamashita Tomoyuki skrev dikt innan han 1942 gick till galgen:
Så kastas man från ämne till ämne, från kynne till kynne, från levande berättelser till klipska tankar och skarpa iakttagelser. Det handlar om resor i Sverige och främmande länder, det handlar om konst, litteratur, teater, judiska ordspråk, sportjournalistik, medicinhistoria, snabbvisit med läkare i Afrika, om att stryka skjortor, om Paulus och kvinnan, om folktro, om Israel och Palestina, om belysningens historia, om motsättningar i Spanien eller om huruvida en bandyboll passar som museiföremål.
Om museer skriver Anders Björklund och Eva Silvén. Deras överraskande fråga är om museerna censurerar de områden de beskriver. Vad är det som inte får plats i samlingarna? Vem sparar föremål som vittnar om det onämnbara och obscena? Kan kulturvårdarna tänka sig att slå vakt också om minnet av fiffel och bedrägeri?
Vad får plats i kulturarvet? En ask Neurosedyntabletter? Ett stämpelkort? En mapp med "Information om uppsägning" från Ericsson i Norrköping? Ett fallosformat dörrhandtag? En stoppduk, som flickor förr undrade över tills de själva fick mens och fick veta vad den skulle användas till?
Stoppduken kom mig att tänka på Birgittamuseet i Vadstena där jag hamnade för ett tag sen. Där fick jag veta att nunnor kunde ligga och sova, sitta och skriva, att de kunde sjunga och be och även bestraffas. Men inte vad slags stoppduk de använde när de hade mens. Och inte hur deras avträden såg ut, vad de använde i stället för vårt toalettpapper - en rövpinne kanske? Och inte heller vilka synder en nunna skulle bestraffas för.
Mot slutet av boken hittar jag min favoritkåsör, Lars Westman i tidningen Vi. Här skriver han om hur hans bajs hamnade i ett kylrum på Försvarsstaben, där det kanske ännu efter tjugo år ligger kvar försett med sin nummerlapp.
Hur det gick till ska jag inte avslöja i denna redan alltför långa anmälan.
Med en bok i fickan har man aldrig tråkigt, säger Marianne Enge Swartz i sitt bidrag Läsa för livet. Den här volymen kan man inte ha i fickan, mitt ex väger nästan två kilo. De flesta av oss kan inte heller köpa den för fyra hundra spänn. Bäst att gå till biblioteket. Begär långlån!
Så jobbar vi med nyheter