<I>En ny bok:</I> Bok om Alcalá utmanar ingen
Bo LindblomHöjd över varje misstankeHaimdagars förlag
Jesús Alcalá i rätten. FOTO: PRESSENS BILD
Foto:
Jesús Alcalá är född i Spanien, kom till Sverige 1975, har varit ordförande i Svenska Amnesty och vunnit högt anseende som orädd debattör särskilt i DN. Bedrägerimisstankarna mot honom väckte uppseende och skapade två läger: journalister som frossade i nyheten och kulturfolk som fann anklagelserna orimliga.
DN och Sydsvenskan, alltså Bonnierpressen, hann först och gav störst utrymme åt saken. DN satte till en journalist som tidigare varit i konflikt med Alcalá och skickade denne till Paraguay att skriva med polisanmälaren som källa.
Samtidigt drog rättsmaskineriet igång med full kraft. En åklagare reste till Paraguay och umgicks privat med anmälaren och hennes make och åt middagar med dem. När det kunde göra honom jävig tillsattes en extra åklagare vid hans sida. Husrannsakan gjordes hos Alcalá, varvid även raderade filer i hans dator plockades fram. Ett övergrepp som inte förekommit sen polisen plundrade FiB/Kulturfront för IB-affären 1973.
I sin bok bagatelliserar Bo Lindblom dessa massiva attacker, samtidigt som han försöker misskreditera den andra sidan, dvs de kulturarbetare som trodde på Alcalás oväld.
Bo Lindbloms bok gör ett mycket vederhäftigt intryck. Den vimlar av sakuppgifter som verkar korrekta, till största delen i avsnitt som kunde avvaras och mest tjänar till att göra boken tjock. Dit hör Paraguays historia, självbiografiska avsnitt från de inblandade som vi ska sympatisera med och känslosamma inblickar i de projekt som Alcalá sägs ha sabbat. Sen finns där omfångsrika polisförhör och rättegångsreferat och misstänkliggöranden av dem som ställt sig på Alcalás sida.
Om Bo Lindblom opartiskt velat se Alcalá-affären "från ett annat håll" borde han ha frågat sig vilka som kunde ha intresse av att tysta Jesús Alcalá.
Svaret kan finnas i Alcalás senaste bok: Att långsamt lära sig övervinna lusten att förenkla (Ordfront 1997). Den innehåller essäer och artiklar från 1992 till 1997, de flesta publicerade i Bonnierpressen. Här fäster jag mig vid tre avsnitt, vart och ett tillräckligt för att skaffa Alcalá mäktiga fiender.
Det första är ett lugnt och sakligt knytnävsslag i solarplexus på Bonniers med avslöjanden om monopolsträvanden, förakt för yttrandefriheten och försök till köp av tystnad.
Det andra handlar om vad som hände mellan 27 maj 1990 då Ingvar Carlsson ansåg det omöjligt för Sverige att gå med i EG till den 13 november 1994 då vi efter ett exempellöst myglande förmåtts att säga ett knappt ja till Europeiska Unionen.
Det tredje handlar om polisens försök att fejka lösningar av mordet på Palme och undvika alla tips om nazister och palmehatare inom polisen. Tystade vittnen, försvunna band och handlingar, en otrolig röra som ingen ännu vågar röja upp i.
Alcalás bok innehåller mycket mer än så, men de här avsnitten räcker för att utmana landets mäktigaste grupper: den ekonomiska, den politiska och toppen av rättsapparaten. Det skulle kunna förklara den hårda och samordnade attacken mot Jesús Alcalá.
Det kan också förklara varför några av dem som först stödde Alcalá nu börjat sväva på målet. Att utmana makten är i dag inte helt ofarligt. Här löper Bo Lindblom ingen risk. Det han skrivit är Alcalá-affären sedd från etablissemangets håll, inget annat.
Så jobbar vi med nyheter