<I>En ny bok:</I> Ballad om en mager man
Howard Sounes Dylan - biografin Översättning: Hans Björkegren Norstedts
En enstöring, rädd för uppmärksamhet och ett bekymmer för sina barn. Bob Dylan i ännu en bok. FOTO: SCANPIX
Foto:
Han sjöng några sånger, men han bjöd inte på minsta leende och verkade inte precis överväldigad av den innerliga hyllningen från världsstjärnor som Johnny Cash, Eric Clapton, George Harrison, Neil Young, Willie Nelson o s v.
Efteråt frågade den gamle folkmusikkamraten Liam Clancy vad som var fel.
Clancy befarade att Dylan hade drogproblem.
- Du, jag lider av klaustrofobi. Jag står inte ut så länge inomhus numera,svarade Dylan.
Vi som såg i svensk TV när Bob tog emot Polarpriset av kungen tvivlar inte på uppgiften. Pristagaren såg verkligen ut att önska sig någon annanstans.
Howard Sounes ger i sin bok möjligen förklaringen till sångarens utveckling från kaxig protestsångare till folkskygg legend.
Biografin formar sig till en ballad om en mager enslig man. Författaren har talat med de flesta, även med Dylans nära släktingar. Men som väntat har Dylan själv inte ställt upp. Det sägs ju att han arbetar med självbiografiska prosatexter nu.
Egensinnig har han förstås alltid varit. Från det han startade rockband hemma i småstadens högstadium. Då tycks han ha varit driftig och framåt och såg till att skaffa sig jobb som pianist i Bobby Vees band. Han ljög friskt om sin karriär.
Och han fortsatte att ljuga när han kom till New York som folksångare.
De sanna judiska medelklassbakgrunden förträngdes till förmån för en mer spännande föräldralös vagabonduppväxt.
Någonstans på vägen försvann den här frejdige och extremt begåvade trubaduren och ersattes av en misantrop. Fortfarande lika begåvad, han skriver ännu fantastiska sånger.
Men berättelsen är ändå på sätt och vis sorglig. Den 60-årige Dylan verkar inte må så bra. Barnen, vuxna och framgångsrika, bekymrar sig för att han dricker för mycket och inte har några vänner att umgås med. Han tycks inte klara av att hålla kontakt med gamla vänner. Däremot har han fin kontakt med barnen.
Sounes avslöjar att Bob Dylan har fler barn än vad som tidigare varit officiellt. Han har varit svag för att ha med svarta körsångerskor i sina kompband.
En svaghet som uppenbarligen inte enbart gällt deras ljudbild. Det finns dråpliga skildringar i boken av turnér där det framgår av placeringen på scen vilken av de tre sångerskorna som för tillfället har stjärnans gunst.
Att Dylan då var utövande kristen bekymrade honom föga. Att hålla sig till en kvinna har aldrig varit ett alternativ för den här mannen.
Men när en av körsångerskorna blir med barn så gifter han sig genast med henne. I all hemlighet dock, han lyckas också hålla det hemligt för media. Men de övriga barnen får veta att det finns ytterligare en arvinge.
I hela sitt vuxna liv har han jagats av dårar som i förekommande fall t o m grävt i hans sopor för att få veta något om honom. Flera gånger har folk brutit sig in hos honom och förföljt honom på olika sätt. Paradoxalt nog därför att de gripits så av hans sånger, för att de dyrkat honom.
Så har han blivit en enstöring som ännu älskar att skapa sångpoesi. Och även att framföra den, bara han inte kommer för nära publiken och helst slipper att säga något.
Intervjuer vill han undvika och han vägrar absolut att sitta i en pratshow i TV.
En motsägelse i informationssamhället, förmodligen den siste i sitt slag.
Biografin ger en del nya inblickar i Dylans liv. För den som vill få djupare insikter i Dylans sångtexter finns det dock andra och bättre böcker.
Så jobbar vi med nyheter