<I>En ny bok</I> Att skriva för riktiga människor
SKRIVA FÖR BARN Ami Andersson, Helena Meldré Ulf Nilsson & Anna Orring Ordfront
Kapitelbok är en bok där kapitlen kan läsas i vilken ordning som helst. Sådana finns inte för vuxna. Emil i Lönneberga nämns som exempel. Recensenten erinrar sig Richmal Cromptons buspojke Bill Brown, själva urtypen i genren. Här ritad av Thomas Henry i Bill sjörövaren från 1932.
Foto:
<I>På tomgång mal min diktarkvarn,
men alltid duger det åt barn.</I>
En som har lång erfarenhet av att undervisa i skrivkonsten är Ulf Nilsson som själv har en rad böcker bakom sig och med stolthet kallar sig barnboksförfattare. Här svarar han för avsnittet Att skriva berättelser. Han ger råd och tips om sånt som att kläcka idéer, samla material, välja form - saga, bilderbok, längre historia - skriva synopsis, gestalta (show it, don´t tell it!), att flagga för sånt som ska komma, att ha bokens budskap klart för dig, att bygga upp spänning - och mycket annat som hör till jobbet.
Han introducerar begreppet kapitelbok, en bok där kapitlen ska kunna läsas i vilken ordning som helst. Som exempel tar han Emil i Lönneberga. Något motsvarande finns inte i vuxenlitteraturen, säger han. Från min barndom minns jag Richmal Cromptons Bill-böcker, själva urtypen i genren.
Större delen av boken tar upp frågor kring journalistisk verksamhet för barn. Det kan gälla så enkla saker som att alla barn inte vet vad Göteborg eller Danmark är. Så varför inte skriva staden Göteborg och landet Danmark?
De som skriver artiklar eller gör barnprogram i radio och TV måste lära sig hantera nyheter för barn. Hur anlägger man ett barnperspektiv? Hur berättar man om krig? Om övergrepp på barn? Ofreda, antasta, pedofil, misshandel - vad betyder såna ord för barn?
Att barn behöver konkreta uttryck för att förstå gör inte saken lättare. Man måste våga sätta ord på det svåra. Alla barn vet inte vad "ha sex" betyder, säger författarna. Och själva vågar de inte snacka klarspråk - förmodligen av hänsyn till de vuxna som alltid står mellan skribenten och barnet.
Bokens journalister talar om barn som en enhetlig grupp. Att de tar sina exempel från medelklassbarn framgår av en intervju med ungar vars mamma fått cancer:
- Hon kan inte städa så vi får ha städhjälp.
Det faller inte journalisten in att fråga om inte ungarna kan städa när mamma är sjuk. Man anar en journalist med egen städhjälp, inte en som vill skriva för höghusbarn.
Barns åsikter ska tillmätas betydelse, sägs det. Men barn borde kanske också få en chans att se var deras åsikter kommer ifrån? Allt måste sättas in i ett sammanhang. Men politiska sammanhang nämns inte.
Här saknar jag Suzanne Osten, som en gång gav mig en regel för livet: Fråga inte vad barnen vill ha, fråga vad du vill ge dem!
På några ställen i boken skymtar två journalister som också är författare, Monica Zak och Siv Widerberg. Båda har skrivit om svåra saker direkt till barnen utan att låta sig hämmas av vuxna läsare. Siv Widerberg berättar att hon får frågan: När ska du börja skriva riktiga böcker? Då brukar hon svara: Du menar för riktiga människor?
Ulf Nilsson tror att alla som vill skriva kan lära sig det hyggligt. Både förlagen och ungarna ropar efter kapitelböcker, säger han också. Så - hitta på en huvudperson! Skriv en liten berättelse om den då och då! Den som vill skriva vet också hur det ska göras, säger Ulf Nilsson. Men en liten extra kick kan du nog ändå få av den här senaste utgåvan i Ordfronts serie om Skrivandets hantverk.
Så jobbar vi med nyheter