<i>En ny bok</i> Porträtt som porträtt
PORTRÄTTSTEFAN TELEMANÖga mot öga. Svenska porträttLL-förlaget
Att presentera en samling svenska porträtter för sådana människor som har svårare än de flesta att ta sig till en konstmuseum, är också välmotiverat.
Däremot kan jag inte hålla med om att ett porträtt ska berätta både om hur personen ser ut och hur personen är. Kan ett välgjort porträtt av den framgångsrike företagsledare, Percy Barnevik, visar hur han tänker på pensionspengar? Hur många Gulagfångar minns med fasa den godmodige, varma porträtt av den faderlige Josef Stalin? Min hustru påstår att mitt passporträtt vore nog att skrämma bort alla presumptiva köpare av begagnade bilar om jag försökte sälja några. Ett porträtt kan försöka visa identiteten men kan lika väl användas som kamouflage för att dölja den verkliga väsen. Men nog om detta.
Konstnären Stefan Telemans högst personliga val av konstbilder och fotografier är inte mitt, men just därför är långt bättre än vad många av oss icke-konstnärer kunde åstadkomma. Det faktumet att man undrar,"Varför tog han just den bilden", eller - smått irriterat - "Teleman kunde väl har tagit det där berömde Gripsholm-porträttet istället för den här", är bevis på att han har lyckats väcka intresse och funderingar.
Mitt i recensionen kom jag på hur orättvist det var att just jag, som kan läsa utan svårigheter (än så länge) skulle döma om en bok avsedd för alla de med åldersbetingade eller optiska läshinder. Jag visade därför boken för en pigg och vaken 12-åring och noterade reaktionerna medan han bläddrade bland de 40 porträtten.
Han fann korsfästelsens blodiga bild skrämmande och Olle Skagerfors nakna självporträtt fult. Themptanders Prinskorv, med Kungen och Silvia, fann han roligt men anmärkte på en i hans ögon falsk fotosammansättning.
Georg von Rosens Nordenskiöld fann han spännande nog att noggrant läsa hela förklaringen till. Den bild som jag fann mest intressant, Familjeporträtt från 1911, lämnade honom oberörd. Flyktingar från Eritrea däremot, fångade hans blick rätt länge.
Arosenius självporträtt tyckte han om, men där hade jag tyvärr utövat lite lokalt historiskt inflytande när jag påpekade att konstnären hade bott här i Åby i Hultdalen.
Till min överraskning, den bild som han beundrade mest var Roslins Familjen Jennings.
Om detta berodde på färgfullheten eller en enda detaljerat bild av en medalj, vet jag inte.
Ett 12-årigt barns syn på en bok är knappast lämpligt som recensionsunderlag men illustrerar i detta fall hur Teleman har lyckats med sitt syfte, att väcka intresse med sitt urval av bilder och enkla kommentarer. Inte så dåligt betyg, tycker jag.
Så jobbar vi med nyheter