<I>En ny bok:</I> Njut vemodet
DAN ANDERSSONSamlade dikterFörord av Gunnar HardingW & W
"Bort, längtande vekhet ur sotiga bröst,
vik, bekymmer ur snöhöljda bo!
Vi ha eld, vi ha kött, vi ha brännvin till tröst,
Här är helg, djupt i skogarnas ro!"
Eller
"Jag minns den ljuva tiden, jag minns den från igår"
Anna Maria skrev parodiskt om livet i en borgerlig miljö bland pompösa präster och självbelåtna borgmästare. Dan Andersson saknade inspiration för roliga dikter eller satiriska strofer. Det hårda livet i kolareskogen erbjöd inte mycket att skratta åt. Däremot målade han upp en del talande bilder av ett varmt broderskap bland kolarna och en mjuk ärlighet hos tiggarna. Tiggarna, ja. Bara det, att kunna hitta på poesi om ett i det närmaste tabubelagt ämne som tiggeri, vittnar om en djupsinnighet som saknas bland många akademisk lärda.
Gunnar Harding skriver ett kortfattat förord om Dan Anderssons liv, som de flesta av oss redan känner till. Han fick sina poetiska ådror från sin far, som var självlärd skollärare, men också kolare, föredragshållare och skomakare vid behov. Med tanke på Dan Anderssons korta liv - han dog vid 32 års ålder i en onödig olycka, var det tur att hans stränga far gav han så mycket träning att en alltför lång trevande inlärningstid aldrig behövdes. Fast hans far önskade att sonen hade blivit präst och var inte alls glad att han valde diktens bana. I synnerhet måste en del av kärleksdikterna ha stört faderns djupt religiösa tro. Men desto gladare blir vi läsare av de lekfulla beskrivningar av kärleken.
Naturligtvis är inte allt han skrev av lika högt värde och en del av hans kväden borde man egentligen hoppa över. Men där skrev jag fel! Om man hoppar över några minde bra dikter saknar man glädjen av en jämförelse med de dikterna man definitivt inte ville vara utan.
Eftersom så mycket av Dan Anderssons poesi är så musikalisk, är det inte så svårt att tonsätta texten. Många är de trubadurer, både bra och inte fullt så begåvade, som har haft glädje av hans lättsjungna visor. Han erbjuder ett fullt likvärdigt komplement till Evert Taube och Bellman i ett otal repertoarer.
"Jag väntar vid min stockeld medan timmarna skrida,
Medan stjärnorna vandra och nätterna gå.
Jag väntar på en kvinna från färdvägar vida -
Den käraste, den käraste med ögon blå"
Lägg märke till repetitionerna, "jag väntar" och "medan" och "den käraste", fast inte ett enda ord är onödigt och dikten skulle förlora sitt grepp om sinnena med den minsta korrigering.
Läs Dan Andersson och njut av hans vemod!
Så jobbar vi med nyheter