<I>En ny bok:</I> Miljön är bäst när Brunner är Bellman
ERNST BRUNNERFukta din askaC M Bellmans liv från början till slutAlbert Bonniers
Att skriva en biografi över dessa välkända figurer är att beträda ett minfält av eventuella felskrivningar, och förutfattade meningar, båda egna och andras, och öppna sig för en korseld av kommentarer från en hel armé av entusiaster, litteraturvetare och beundrare. Några av kommentarerna kan komma från litterärt begåvade personer, andra från vanliga läsare som du och jag.
<b>Romanen ett val</b>
För att gardera sig mot kritiken att försöka göra en biografi kan man fylla boken med referenser till källmaterialet som visar exakt varifrån man har hämtat alla detaljer. Denna metod är saklig men ofta tråkig. Ett annat alternativ är att skriva biografin i form av en roman. All kritik kan avvärjas med påpekandet att innehållet är ett påhitt, bara baserat i stora drag på verkligheten.
Det är så Ernst Brunner har gjort i sitt ganska djärva försök att skriva om giganten Bellman i Fukta din aska. Carina Burman använde sig av samma metod med enorm framgång, när hon skrev sin roman om Kellgren. Brunner, när han skriver som om han är Bellman, har inte lyckats fullt lika bra som Burman.
<b>Väl påläst</b>
Författaren är enormt påläst i ämnet, både om Bellmans liv och om livet i dåtidens Stockholm. Frågan är om inte stadsskildringen är av större värde än skaldens påstådda egna funderingar. Interpunktionen är kuriös. Ett avsnitt på 17 rader, (s. 51) innehöll en enda punkt.
Texten är avsedd att likna Bellmans eget språkbruk men låter ibland lite för egendomlig. Fast jag som utlandsfödd borde kanske inte kommentera det som kan vara en brist i språkkänsla hos mig själv.
Mera rätt har jag att kritisera det flitiga bruket av endast efternamnen i en bok som vimlar av alla de namn på människor som Brunner påstår att Bellman råkade träffa eller höra talas om. Eftersom en roman saknar namnindex är det ibland svårt att hänga med. Namn som Åhlström och Kexel behöver kanske inte förtydligande men "Abraham och Claes Grill", bland deras talrika namne inom Grillska släkten, skulle förtjäna bättre förklaring. Informatorn "Rutström" är förstås Anders Carl, som dog i fängelse. Sonen och Lenngrenvännen Carl Birger, nämns inte alls. Inte heller dottern, Carolina, gift Weltzin, som Bellman besökte ofta. Komponisten Martin Kraus har tappat bort sitt mer kända förnamn Joseph.
<b>Saknade personer</b>
Nästan varenda krögare är namngiven. Ett namn som jag däremot verkligen saknade, som säkert ofta fanns på Bellmans läppar, var Anna Maria Lenngren. Hennes roliga dikter i Stockholms Posten diskuterades då över hela staden.
Att Brunner felaktigt kallar Sierra Leone för den "Wadströmska kolonien", vilken Wadström varken besökte eller hade med att göra, är ursäktligt. Ellen Hagen är felkällan till denna myt. Men Bellman kunde inte ha träffat August Nordenskiöld 1791, som vistades i England året innan August reste till sin död. Inte heller kunde Bellman ha känt till de hemliga alkemiska försöken på Drottningholm.
<b>Som värst</b>
Det grövsta felet är när Bellman berättar om sitt inträde i sällskapet Par Bricole år 1779. "Medlemmar var Schröderheim, Oxenstierna, Uttini, Carl Stenborg, Åhlström, morianen Badin med många fler och antalet växte snabbt". Också Kellgren nämns. En enkel kontroll av medlemsmatrikeln skulle ha klargjort att Oxenstierna och hela tre medlemmar av Uttinifamiljen var invalda i Par Bricole vid Bellmans intagning. De övriga kom till först senare. Åhlström och Badin blev invalda kort före Bellmans död, år 1795.
Bellmans besök 1764 hos Jacob Graver i det nybyggda Rodga, vid Sörsjön, tillsammans med vännerna Henrik Brändel och Niklas Hasselgren, en av de få gånger han besökte Östergötland, har tydligen valts bort på grund av platsbrist.
Brunner har gjort ett tappert försök men har rätt i påståendet i sitt efterord att, "en strikt vetenskapligt baserad Bellmanbiografi ännu återstår att skriva".
Så jobbar vi med nyheter