<i>En ny bok:</i> Kvinnokampen som kom av sig
Gunilla ThorgrenGrupp 8 & jagNorstedts
Där kände hon sig i början främmande bland de välutbildade medelklasstjejerna. De flesta var kommunister, såna som Gunilla lärt sig misstro i sin socialdemokratiska uppväxtmiljö. Hennes bild passade inte ihop med de sockerkaksätande kvinnorna i radiomedarbetaren Gunnel Granlids kök där hon först träffade åttorna.
Grupp 8 kom igång 1970 och spred sig snabbt med lokalgrupper över landet. Två centralgestalter var Margareta Garpe och Suzanne Osten som skrev pjäsen Jösses flickor och lärde tjejerna att "vi måste höja våra röster för att höras".
Fri abort!
Det första offentliga mötet hölls i december 1969 på ABF-huset i Stockholm. Ordförande var Gunnel Granlid och en av inledarna var författaren Clas Engström. Avsikten var att påverka abortutredningen. Ett av åttornas främsta krav var fri abort.
När frågestunden skulle börja trängde sig ett gäng kristdemokrater i övre medelåldern upp på estraden. En av dem bläddrade fram bilder ur Lennart Nilssons bok Ett barn blir till. "Det här är bilder av mördade barn", skrek han. "Gud kommer att straffa er alla, abort är mord och en grov synd."
Det var första gången jag förstod att kvinnokampen inte var något fritids-nöje för sillmjölkar, säger Gunilla Thorgren. Själv blev hon rätt tuff. Tyvärr finns det inga bilder i boken - jag skulle gärna ha velat se när hon slängde Anders Carlberg i Kungsträdgårdens fontän.
Ingen politisk rörelse har varit så förtalad och hånad som kvinnorörelsen på 60- och 70-talen. Den sexualpolitiska kampen chockerade de flesta män från vänster till höger som var vana att hålla politiken på en "högre" nivå.
Kvinnokön ger lägre lön
Gunilla arbetade på basnivå. Hon beskriver det kladdiga och tidsödande arbetet med stencildragning men också det nödvändiga taktiksnacket. Hon intresserade sig mindre för marxistiska teorier och mer för hur man skulle göra sig hörd på möten och demonstrationer. På 1 maj när mångtusende människor tågade genom stan kunde åttorna stå vid sidan i små grupper och skrika: Kvinnokön ger lägre lön! Ropen skalla daghem åt alla! Fri abort! Vält grytorna!
Inom sig hörde Gunilla sin mormors förmaning som hon uppfostrats med: "Uppför dig ordentligt och tänk på vad folk ska säga!"
I Kvinnobulletinen 3-4/73 finns en berättelse om hur man kunde uppföra sig. Trettio arga studentskor, bland dem några åttor, beslöt sig för att gå på porrklubb. Efter live-showen äntrade de scenen, välsminkade och utmanande klädda, och sjöng en sång med titeln "Hitta min fitta" och vecklade ut en banderoll där det stod: "Krossa kapitalets porrindustri!".
Den manliga publiken droppade av. Klubbägaren fick till ett slagsmål mellan sina anställda flickor och inkräktarna. På kvinnodagen 8 mars året därpå var tjejerna igång igen. In i porrkvarteren med snabba aktioner, men nu fick porrklubbsägarna hjälp av polisen.
Vad är en äkta kvinna?
Aktionerna blandades med offentliga möten. Ett som hölls i ABF-huset handlade om låginkomstutredningen. Där svarade Sture Eskilsson (arkitekten bakom Näringslivets attacker mot välfärden) för kvällens höjdpunkt med sin replik: "Det är väl bättre med låg lön än ingen lön alls."
Teoretiska diskussioner var viktiga för åttorna. Eva Moberg hade redan tidigare formulerat tre frågor: Vad är en äkta kvinna? Kan äktenskapet avskaffas som försörjningsinrättning för kvinnor? Måste kvinnans frigörelse ske på bekostnad av barnen? Det blev centrala frågor för hela kvinnorörelsen.
Det spreds myter om att rörelsens kvinnor var fula och humorlösa sexualfrustrerade ungmör och manshatare. Gunilla Thorgren såg omkring sig välklädda, glada och självmedvetna yrkeskvinnor omgivna av sina barn. I deras liv saknades varken karlar, knulla eller passioner.
Sex från tvång till glädje
Gunilla bar med sig konflikten från sitt proletära ursprung, främst representerat av hennes mormor. Denna hade en gång hittat en karta p-piller och frågat: Äter du mediciner, är du sjuk? När hon fick klart för sig vad pillrena skulle användas till sa hon häpet: Menar du att du ägnar dig åt det där fast du inte behöver?
För mormodern var sexualiteten ett nödvändigt ont som en gift kvinna måste underkasta sig. För Gunilla var det inget som hade med äktenskapet att göra, tvärtom. När hon var fri blommade hennes sexualitet. Så fort det kom in en man i hennes liv som vägrade dela ansvaret för det praktiska blev hon "som en död fisk".
Efter 1981 hade Gunilla tre barn med olika pappor. Ingen riktig familj. Heller ingen bitter rutin ("älska på lördag, slottsstek på söndag"). Tidigare hade hon försökt med kollektivhus på Rindö mellan 1971 och 1975. Där fick barnen det bra, där fanns alltid någon vuxen som hämtade dem på dagis, byggde kojor, spelade instrument och lekte med dem.
Där inkvarterades också de musikgrupper som spelade in på nystartade MNW, Musiknätet Waxholm. Här tog Gunilla risken att bli betraktad som satkärring när hon krävde kollektiv städning, inga bakfulla musiker sovande i vardagsrummet efter sju på morgonen. Det blev en ojämn kamp med "dessa ideologiskt välformulerade borgarpojkar som skulle leva proletärt".
Med dem var det ständiga konflikter. De betraktade kvinnokampen som politisk splittring. 1976 fick hon sparken från Musikens Makt när göteborgarna tog över. "De var bra på att sjunga om solidariteten, de där pojkarna, men sämre på att praktisera den."
<b>En chockerande utredning</b>
Då var hon ensam med två barn att försörja. Hon började på Pockettidningen R och fick unika inblickar i det svenska samhället. Ett av de första uppdragen var att skriva om prostitution. En av kvinnorna sa att hon fått människovärde först som prostituerad: "Jag var mer föraktad som städerska än vad jag är som prostituerad."
För socialdemokratin blev låginkomstutredningens delbetänkande "Svenska folkets inkomster" 1970 en chock. Så också för Gunilla Thorgren, som såg att det egentligen var kvinnorna det handlade om. I ett slag tappade hon förtroendet för det parti hon vuxit upp med.
Olof Palme la ner utredningen och utredaren Per Holmberg åkte ut i kylan. Kvinnokampen gick vidare. Mycket uppnåddes. Särbeskattning infördes. Den offentliga sektorn växte. Daghemmen byggdes ut. Kvinnor kunde komma ut och jobba. Det de gjort oavlönat i hemmet fick de nu göra som avlönat arbete i vård och omsorg. Rätten till fri abort blev lag. Mödraförsäkring blev föräldraförsäkring. Ensamma mammor blev accepterade, "nu vimlar det av dem".
Kampen tonas ner
Sen fick vi borgerliga regeringar som trummade in "krismedvetande" och började montera ner välfärden och sosseregeringar som med krafter som Kjell-Olof Feldt och Klas Eklund ("numera direktör på SE-banken") fortsatte på den vägen.
Grupp 8 krympte. När 80-talets strid om välfärden bröt ut var kvinnorörelsen inte längre med. Hela vänstern tappade kraft, deras pojkar hade "blivit torra bakom öronen och börjat sina framgångsrika karriärer", inte sällan i det SAP de tidigare bekämpat.
Så gjorde även Gunilla Thorgren. Hon sitter nu som statssekreterare i sitt "stora vackra arbetsrum på kulturdepartementet" och känner sig "omåttligt anpassad och tråkig i dag".
Det kan hon göra med gott samvete. Hon har en erfarenhetsbank som Marita Ulvskog troligen är klok nog att utnyttja. Och hon ser klart vilka två frågor utanför kulturlivet som fortfarande är olösta: sextimmarsdagen och små barngrupper i skola och på dagis.
Hennes bok är rolig, lärorik och en härlig blandning av historik och personligt utlämnande. Till det senare hör att hon numera lever i "ett både kärleksfullt och stabilt äktenskap". Med författaren Per Olov Enquist - till slut.
Så jobbar vi med nyheter