Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

<I>En ny bok:</I> Krigiska karlar

LARS ROSANDER
Sveriges fältmarskalkar. Svenska fältherrar från Vasa till Bernadotte
Historiska media

Kultur och Nöje2003-06-10 00:00
Sverige var en betydande militär makt under tiden 1610 till 1830. Betydande militär makt förutsätter skickliga fältmarskalkar. Att förutsättningen ofta, men inte alltid, fylldes till belåtenhet belyses i Lars Rosanders bok om de 75 fältmarskalkar som har tjänat Sveriges konung, med eller utan svenska som modersmål.
Rosander inleder med en beskrivning av själva ämbetet innan han går över till de biografiska detaljerna kring våra högsta militärers liv och gärning. Som han påpekar med rätta, är boken inte avsedd att läsas från pärm till pärm, utan den är mer som ett referensverk över våra krigsherrar och som sådant fyller den en mycket nyttig funktion.

När man läser om stormaktstidens fältherrar får man en omedelbar koppling till nutidens industriledare. Båda med stor makt över en stor mängd folk. Båda kliver hänsynslöst över lik för att nå sitt mål och båda har fått ofantligt mycket i avgångsvederlag, i det ena fallet genom plundring och krigslegitimerad stöld och i det andra fallet genom konstiga fallskärmsavtal och mystiska bonussystem.
Många fältherrar hade korthuggna enstaviga namn som Krus, Horn, Tott, Kagg, eller Spens. Men när man läser namnet Dodo zu Innhausen und Knyphausen undrar man hur han hade tid att underteckna sina order innan slaget var över. Rosander har inkluderat en hjälpsam tabell över samtliga fältmarskalker och deras verksamhetsår. Det är således lätt att få en överskådlig bild över hela skalan och se hur länge de höll posten. Det finns också ett bra namnregister men ett platsregister saknas, det skulle ha varit fördelaktigt för en som lätt går vilse bland alla kontinentala krigsplatser.

I de individuella avsnitten kan vi läsa om hur Lennart Torstensson, trots giktplågor, kunde reda upp "omöjliga" situationer och hur Rehnskiölds strategi förlorade Poltava åt Karl XII. För oss östgötar är det intressant att läsa hur Axel Lillie förlorade sitt ben. Hans enbenta spöke ryktas halta omkring på nätterna i Löfstad slott, ett handikapp som kommer att underlätta den eventuella flykten av vettskrämda recensenter som jag.

Östgötar har tydligen dragits till fältmarskalksstaven som en mal dras till lampsken. Om det var plundringen som drog låter jag vara osagt. Men som resultat av deras krigiska dåd, känner vi till familjenamn som Douglas (Vreta kloster), Krus (Krusenhov), Fersen (Lövstad), Staël von Holstein (Loddby) och Hamilton (Rodga).
Trots - eller kanske på grund av - så många krigiska fältmarskalkar så krympte Sveriges gränser undan för undan. Det måste finnas en moral i detta. Läs Rosanders bok och begrunda.
En ung löjtnant i engelska armén sa en gång till mig, en värnpliktig menig och hans tolk, i den malajiska djungeln: "Bli heltidssoldat! Det är den enda riktiga karriären för en man!". Han blev fältmarskalk, Nigel Bagnall, och högsta chef för hela engelska armén, innan han blev osams med Margaret Thatcher. Jag blev en obetydlig bokrecensent och osams med Margaret Thatcher i smyg. Nu kan jag addera 75 nya namn till listan över fältmarskalkar jag känner!
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!