<I>En ny bok</I> Jakt på en hemlig konstnär
JAMES WILSONÖversättning: Ia LindDet mörka stråketOrdfront
William Turner, Slavskeppet från 1839, finns i Boston. I I boken om konstnärens liv finns ingen verkbild, det är inte den sortens bok.
Foto:
Det visar sig att detta är inte så lätt som de hade förespeglat sig. Genom intervjuer och privat korrespondens finner paret att WilliamTurner inte hade ett klart definierbart liv som genialisk målare, utan snarare flera mycket krångliga levnadsbanor som knyts samman i hans enda konstanta aktiviteter, teckning och målning. Han hade en komplex karaktär och älskade hemlighetsmakeri. Den ena iakttagaren kunde finna honom generös och glatt och den andra var lika bestämd att han var snål och dyster. Hans konstverk var ofta dubbelbottnade med underliggande motiv dolda under de lättfattade fasadmotiven. Turner själv skröt, "oklarhet är min styrka". Han älskade att byta våningar och hade helst flera hemadresser samtidigt. Han ljög om destinationen för sina resor så att ingen kunde veta var han hade varit eller vart han skulle.
Först och främst låg hans privata livsföring på den dunkla sidan av dåtidens viktorianska dubbelmoral. Mycket berodde på en djupt olycklig barndom. James Wilson antyder att Turner inte bara förlustade sig med prostituerade, som många viktorianska "högmoraliska gentlemen" gjorde, utan att han också ägde en dragning åt barnprostitution. Att Turner även hade en dragning åt den makabra sidan och gärna tecknade likbilder är nytt för mig men verkar trovärdigt, i beaktande av hans övriga karaktärsdrag.
Hur det går med författarparets jakt efter sanningen om Turner vill jag inte gärna avslöja i förväg men det innehåller en del otrevliga beskrivningar som man skulle helst ha klarat sig utan. Denna min motvilja mot obehagliga faktorer kan vara förklaringen till varför jag kan aldrig bli någon stor författare, förstås. En del litterära el-stötar kanske är nödvändiga för att behålla den moderna människans läsintresse.
James Wilson är suverän i sin beskrivning av sotiga, pulserande, fattiga
men samtidigt lyxiga England omkring år 1860. I synnerhet beundrar jag hans kapacitet att placera in oss i skuggan av modernitetens fasa, järnvägen. Man kunde plötsligt resa från London till Brighton och hem igen samma dag! (Om ångpannan höll). Kors! Hur skall denna möjlighet till stressiga jakter sluta?
Jag tyckte också om hans benämning av en viss lovande sångerska, Jenny Lind!
På förhandsreklamsbladet står det på omslag: Victoria Bergmark. Men i själva boken är illustratören till omslagsbilden riktigt angiven som John Atkinson Grimshaw. Detta välkända verk har jag sett i Leeds Art museum. Samma konstnärs verk är använda som julkortsbilder för en välgörenhetsförening i England. Hur har Victoria Bergmark medverkat i Grimshaws bild och varför tog man inte en Turner bild som omslagsillustration?
Smågnäll från en annars mycket nöjd recensent som numera är ivrig att verkligen ta tid att undersöka konst av Turner.
Så jobbar vi med nyheter