<i>En ny bok:</i> Gourmet i granatelden
STURE NILSSONFest i FältMenyer från krigshistoriens skådeplatserNatur och Kultur
"Jag sköt regementskocken!"
Denna mycket slitna vits kom åter i åtanke när jag började läsa Fest i Fält. Man inser exakt hur dålig vitsen är när man läser hur en nyanländ kock till fältkommendering, Tore Wretman, kunde glädja sina "matgäster" med Janssons frestelse och förvandla enkel köttsoppa till pot au feu. Han till och med ordnade crêpes Suzette som dessert! Så militär mat är inte alltid en större risk än fiendens eld.
Med denna bok erbjuder Sture Nilsson oss en kulinarisk resa av annorlunda slag. Militärhistorien är så genomarbetad att det knappast finns något mer att skriva om. Ett enda slag, slaget vid Somme i första världskriget, har hitintills lämnat över 400 böcker efter sig som litterärt arv, eller en bok för varje 150 man som dog under slagets första dag. Men mig veterligen har ingen beskrivit matlagningen före och under själva slaget, ingen utom min far, som deltog. De oväntat höga dödssiffrorna betydde att de överlevande hade för mycket burkmat kvar, och därför använde det som fyllnadsmaterial i de granatskadade förbindelsegravarna.
Sture Nilsson försöker fylla liknande krigskulinariska luckor, inte just vid Somme men vid många andra slagfält genom historien. Vi får korta berättelser om ett fältslag eller om en fältherre följt av en till ämnet knuten maträtt eller måltid. Till exempel Kyckling Marengo, Entrecôte Magenta, Gädda Montebello, Kåldolmar (tänk Kalabaliken i Bender). Fast Nilsson är inte så noga. Ibland får vi en intressant berättelse utan direkt efterföljande maträttsrecept och lika ofta en eller två recept på läckerheter utan historisk anknytning. Det spelar inte så stor roll. Rolig läsning är det och munnen vattnas ändå.
En av de intressantaste artiklarna handlar om jägarsoldatens mat. Vad sägs om kaveldun, hänglövsgröt, rallarros och skägglav? Eller te gjort av tallbarr och smält is? Allting behöver inte vara en gourmets mästerverk om man verkligen är hungrig.
Alla svenska rekryter har varma tankar om den traditionella militärmaträtten ärtsoppa. Jag tror att längtan har lika mycket med nostalgin för vänskapen i fälten som det har med maten som sådan att göra. Sture Nilsson nämner inte det skamliga faktum att den svenskaste av svensk mat, militärens ärtsoppa i olivgröna burkar, numera tillverkas i Belgien.
Obs! Lammkotlett Nelson har tyvärr ingen anknytning till en hungrig bokrecensent i Åby utan fick sitt namn från en enarmad, enögd engelsk sjöhjälte. Hans älskarinna, Lady Emma Hamilton, har inte heller några släktband med den äldre Greve Hamilton som gav oss Överste Brännvin eller den yngre Greve Hamilton som gav svenskarna den välkända piptobaken. Om han tog med sig tobaken till sina politiska vänner i nazityskland berättar inte författaren.
Detta är en glad bok, full av smakliga tips och intressanta historiska bakgrunds vinjetter.
Framför allt är illustrationsmaterialet av ypperlig klass och man kan lätt bli distraherad av nostalgiska tankar vid synen av trötta soldater liggande på ett fält. Bilden av svenskt militärs matbestick tog mig med ens tillbaka till min tid i den malajiska djungeln, när jag - för att spara vikt - alltid använde en enkel dessertsked och inget annat för att skyffla i mig den enformiga maten, samma mat för fyra dagars måltider i följd, tills vi fick nästa fallskärmsproviantering.. Otroligt nog, trivdes jag med det.
En härlig bok.
Så jobbar vi med nyheter