<I>En ny bok:</I> Fotboll som glädjekälla
Fredrik Ekelund Foto: Lasse Westman Sambafotboll Ordfront
Självklara huvudpersoner i berättelsen Sambafotboll: Garincha och Pelé.
Foto:
Och om hur sedan sambafotbollen erövrade världen. De flesta tänker då på tekniskt artisteri, med klacksparkar, dribblingar och kortpassningar. Avslutat kanske med en bicicletas, cykelsparken, i krysset. Bicicletas kallas ju ibland också för just brassespark.
Fredrik Ekelund berättar att den som anses ha uppfunnit den spektakulära sparken är brassen de Brito på 1920-talet. Men en landsman, da Silva, gjorde den världsberömd.( Vilket inte hindrar att man i Chile kallar bicicletas för "una chilena".)
<b>Inte alltid samba</b>
Nu är ju sanningen den att Brasilien minsann inte alltid spelat sambafotboll. På senare år har det varit lika mycket kraft som uppsluppen dans, men oftast ändå högklassig fotboll, från Brasilien.
Det vi fotbollsälskare tänker på är ju framför allt 50- och 60-talen med lirare som Didi, Vava, Garrincha och givetvis den störste av dem alla; Pelé.
Förståeligt nog får de två sistnämnda pryda omslaget på boken.
Jag har faktiskt sett Pelé spela. Satt på läktaren i New York 1976 när han spelade i Cosmos. Motståndet var förstås inte av världsklass, det var mest avdankade engelsmän. Men jag har aldrig sett en spelare så totalt dominera ett lag och en fotbollsplan. Pelé var då 36 år.
Den lysande karriären, som ju på världsnivå inleddes i Sverige 1958, led mot sitt slut.
Författaren bjuder på generösa biografier av de största stjärnorna.
<b>Garrinchas biografi</b>
Det mest rörande är kapitlet om Garrincha. Indianättlingen med de märkligt böjda benen, parallellt framställda, det ena kobent, det andra hjulbent. Han blev den störste dribblern som världen skådat.
Han söp och härjade bland kvinnor, utan att ta något som helst ansvar. Lagspelare var han inte. Dribblingen som konst för konstens egen skull. Inte för att nödvändigtvis komma förbi en motståndare och passa en medspelare. Berättelserna är många om hur Garrincha istället väntade in sin back för att kunna snurra upp honom en gång till.
När han vid VM i Sverige fick klart för sig att det bara var en match kvar, finalmatchen mot värdnationen, blev han besviken:
- Redan? Riomästerskapen är bättre, då möts man ju både hemma och borta.
<b>För mycket</b>
Han älskade sin boll, men alltså också flaskan. Slutresultatet med förnedring på planen och för tidig död fanns tyvärr ingen anledning att gardera. Det är oundvikligt att tänka på Nacka Skog-lund och reflexionen att spelstilen på planen hänger samman med karaktären och livsödet.
Garrincha fick många barn med olika kvinnor. Men det är bara en son som fortfarande lever. Han heter Ulf Lindberg, bor i Halmstad och är till uteendet mycket lik sin far.
Så knyter författaren ihop sin berättelse om överklass-nöjet som blev folkets stora glädje. Han har kommit en bit från stoffet i debutromanen "Stuv Malmö kom!" men han tycks nu liksom då brinna för sitt ämne. Han har säkert haft kul när han skrev den här boken och då blir det ju ofta spännande läsning också.
Så jobbar vi med nyheter