<I>En ny bok:</I> En frisk motvind
Förintelseindustrin. Exploateringen av nazismens offerFörfattare: Norman G. FinkelsteinÖversättning: Hans O. SjöströmFörlag: Ordfront
Ilskan är osminkat uppriktig och vore det inte för att Finkelstein själv är av judisk börd, både modern och fadern överlevde nazisternas koncentrationsläger (Majdanek respektive Auschwitz), skulle han sannolikt bannlysts från det offentliga rummet innan orden ens lämnat tryckpressarna.
I ett omfattande kapitel angrips de judiska intresseorganisationer och lobbygrupper som först grovt överdriver antalet "överlevare" från förintelselägren för att sedan avkräva schweiziska banker på miljardbelopp, pengar som sällan eller aldrig går till faktiskt behövande "överlevare", utan raka vägen ner i redan förmögna fickor, hävdar Finkelstein.
Finkelstein undervisar vid University of New York och rör sig i fråga om världsåskådning i samma radikala kretsar av amerikanska intellektuella som exempelvis Noam Chomsky och Howard Zinn. Angreppen utförs med den seriösa forskarens ryggrad medan språket på sina ställen vidrör det raljerande.
<b>Förnekar inte</b>
Viktigt att påpeka är att Finkelstein på intet sätt förnekar förintelsen. Han ifrågasätter däremot hur antalet "överlevare" från andra världskrigets koncentrationsläger hela tiden kan öka för att sedermera mynna ut i besynnerliga och faktiskt omöjliga ekvationer.
Detta angrepp på "Förintelseindustrin" har föga överraskande renderat i hårda motangrepp. Finkelstein avfärdas på många håll (även i Sverige) som en desillusionerad jude, en man som förrått sitt folk och nu ger förintelseförnekarna vatten på kvarn.
Finkelstein i sin tur menar att det är denna "Förintelseindustri" med dess överdrifter och historieförfalskningar som beväpnar antisemiter och andra mörkerkrafter med argument. Varje avslöjad bluff ger näring åt extremhögern, varnar Finkelstein och efterlyser seriös forskning.
Och det finns skäl att ta honom på orden, seriös forskning kring Förintelsen har stundtals fått stå tillbaka för spektakulära biografier som Jerzy Kosinskis "Den målade fågeln" eller Binjamin Wilkomirskis "Fragments" (båda böckerna har i efterhand avslöjats som bluffar).
Det som väcker Finkelsteins ilska på allvar (liksom mitt intresse som läsare) är emellertid det unika martyrskap som utropats i judendomens namn. Judarnas lidande har försetts med stor bokstav (Förintelsen) och varken får eller kan jämföras med något annat lidande. På så sätt, menar Finkelstein, kan Förintelsen användas som en ideologisk täckmantel för Israels USA-stödda, brottsliga ockupation av palestinsk mark i mellanöstern.
"Ja, förintelsen har visat sig vara ett oundgängligt ideologiskt vapen. Med dess hjälp har en av världens mest respektingivande militärmakter med ett fruktansvärt brottsregister i fråga om mänskliga fri- och rättigheter tilldelat sig rollen som offer", skriver Finkelstein när han redan i inledningen slår an tonen.
Resonemanget är både giltigt och viktigt, det är nämligen inte ovanligt att kritiker av Israels ockupation utmålas som antisemiter av pro-israeler med fallenhet för slag under bältet (läs: Göran Skytte m.fl.).
Enligt Finkelstein "upptäcktes" Förintelsen i amerikansk-judiska kretsar först efter sexdagarskriget och har allt sedan dess utnyttjats i syfte att rättfärdiga ockupationen.
"Allt förändrades i och med det arabisk-israeliska kriget 1967. Hur man än ser det var det först efter denna konflikt som Förintelsen blev ett gängse begrepp i amerikansk-judiskt liv", slår Finkelstein fast.
<b>Måttstock förlidande</b>
Efter hand gör han en högintressant vändning i fråga om Förintelsen som måttstock för lidande. Det finns nämligen en nation, erinrar sig Finkelstein, som får använda begreppet i propagandistiskt syfte när omvärldens uppmärksamhet måste riktas på "icke-judiskt lidande". USA åberopar ofta minnet av förintelsen, men bara när "boven" agerar under officiella fienders flagg.
Det färskaste exemplet återfinns bara några år tillbaka i tiden, 1999 närmare bestämt, då jämförelsen med Förintelsen kom att spela en bärande roll när Nato inledde sina bombningar mot Serbien. Bombningar som kom att kräva tusentals civila offer.
Förintelsen blev måttstock för ondska också när "Saddam-Hitler" invaderade Kuwait, medan det efterföljande embargot, som hittills krävt upp emot en miljon civila människors liv, knappast lockat "de rättfärdiga" att lyfta fram nämnda måttstock.
Röda Khmerernas ohyggliga folkmord i Kambodja och Sovjets invasion av Afghanistan tillhör de äldre exemplen.
Finkelstein bagatelliserar inte på något sätt ovan nämnda brott mot mänskligheten, han ställer sig bara frågande inför det faktum att samma makthavare aldrig någonsin skulle använda jämförelsen när angriparen tillhör "rätt sida".
"...till skillnad från Kambodja var folkmordet på Östtimor inte värdigt att jämföras med förintelsen, det var inte ens värdigt en plats i nyhetsbevakningen. [...] Samtidigt som Sovjetunionen genomförde vad Simon Wiesenthal Center kallade för ytterligare ett folkmord i Afghanistan, utförde Guatemalas USA-stödda regering något som Guatemalas sanningskommission nyligen kallade ett folkmord på den inhemska befolkningen. President Reagan avfärdade anklagelserna som skitsnack".
Uppräkningen fortsätter och de mest slående exemplen hämtas förstås från tiden för USA:s invasion av Vietnam. Finkelstein minns barndomens TV-bilder av brinnande vietnamesiska barn på TV.
"Inför afrikansk-amerikaners, vietnamesers och palestiniers lidande hade min mor alltid samma ord: Vi är alla offer för förintelse."
Finkelstein har tagit sig an ett oerhört känsligt ämne, och för det förtjänar han all respekt. Vi får aldrig glömma - som statsminister Göran Persson slog fast under Förintelsekonferensen för knappt ett år sedan - men vi får heller inte missbruka.
Då, om någonsin, vanhedrar vi offren för historiens mest omfattande folkmord.
Så jobbar vi med nyheter