<I>En ny bok:</I> En belgisk-skandinavisk historia
EN BELGISK - SKANDINAVISK HISTORIAOm Adrien de Gerlache de GomeryAv LARS LUNDBERGEget förlag
Gerlache gjorde en resa till Antarktis 1897 - 1899 med expeditionsbåten Belgica och titulerades därefter polarforskare. Under den årslånga förberedelsetiden med det f.d. valfångstfartyget Belgica i Norge, under oklart ägoförhållande och pressande ekonomiska krav, lyckades Gerlache lära sig norska. Denna språkkännedom kom väl till pass när han samlade pengar och bedrev propagandaverksamhet i Skandinavien under den tyska ockupationen av Belgien 1914 - 1918. Han gav ut en bok på norska om sitt krigsdrabbade hemland, "Landet som ikke vil dö".
<b>Befälhavare</b>
Höjdpunkten i Gerlaches liv kom när han förde befäl över fartyget som transporterade kungafamiljen till Sverige 1926, för kronprins Leopolds bröllop med prinsessan Astrid.
Innan Karin Tullberg skrev sin artikel i "Belgiskt Varjehanda" var Gerlache för mig en ganska okänd person i belgisk-skandinavisk historia och nämns knappast i de allmänt tillgängliga svenska uppslagsböckerna. Man kan säga att Lars Lundbergs bok fyller en kunskapslucka, vars existens hitintills varit okänd för de flesta av oss.
Lars Lundberg har onekligen gått på djupet i sitt sökande efter detaljer om Gerlaches liv. Trots författarens övervägande positiva bedömning av Gerlache, presenterar han en del fakta som gör det svårt att hysa onyanserad beundran för huvudaktören. Efter genomläsningen av boken är jag benägen att förstå Belgiens tröghet med expeditionens finansiering, "ty det rådde i hans hemland långt ifrån allmän enighet om det värdefulla eller nödvändiga i hans projekt".
<b>Dålig planering</b>
Trots flera års planering, måste besättningen sy varma kläder av kojmattor. Champagne hade man ombord ( !) men inte tillräckligt med vitaminrik fruktjuice, vars nytta skeppsläkaren Trotter hade upptäckt redan 1788. Alla, inklusive Gerlache, led svårt av skörbjugg.
Ytterligare betänkligheter förmörkar hjälteglorian. Två dödsfall inträffade på resan. Expeditionens syfte, att nå magnetiska sydpolen, var inte ens i närheten av att uppfyllas. Att segla söderut rakt in i packisen var minst sagt oklokt.
Resultatet av felseglingen, att sitta fastfrusen två veckor efter att Belgica hade passerat polcirkeln, eller nittio procent av expeditionstiden, ökar inte tron på ledningens kompetens. Roald Amundsen, som var första löjtnant på Belgica, drog förmodligen flera slutsatser av expeditionen. Att undvika alla Gerlaches felbedömningar kan inte ha varit annat än till stor hjälp när han senare lyckades nå Sydpolen som första man i världen.
<b> Ogillades av kungen</b>
Vid återkomsten till Belgien fann Gerlache att hans tidigare kyliga förhållande till kungen bestod. Han gifte sig vid 38 år men äktenskapet sprack tre år senare. Han ledde en expedition till Kerguelenöarna men nådde aldrig fram. År 1903 deltog han i en fransk expedition till Antarktis men hoppade av i Brasilien på vägen dit, till följd av en ouppklarad kontrovers. Trots det skrev Gerlache senare en artikel om expeditionen, i vilken han knappt hade deltagit. Detta förfarande upprepades sedan när han skrev om den tyska ockupationen av Belgien, som han tydligen aldrig såg en skymt av. År 1907 tog Gerlache åter befäl över Belgica i Karahavet och återigen var fartyget till stor del fastfruset.
<b>Norgeflytt</b>
När kriget drabbade Belgien 1914 flyttade Gerlache till Norge och blev ett slags propagandist. Hans bror föredrog att stanna kvar och stupade i kamp mot inkräktarna. Gerlache kom även till det mera tyskvänliga Sverige i sin jakt efter bistånd till Belgien.
I något som liknar en telefonkatalog raddar Lundberg upp alla namn på svenskar som stödde ett upprop mot tyskarnas deportationer av belgier, ett upprop som Gerlache påstås ha formulerat. Långt mer intressant för läsaren är de undanglidande svar från dem som inte ville underteckna uppropet. Just dessa sidor är av stor nytta för alla som vill slippa engagera sig i något uppdrag men inte vet hur man kan komma undan med hedern i behåll.
I Sverige träffade Gerlache Elisabeth Höjer, som hade en franskfödd mor. Han gifte sig som 52-åring för andra gången, 1918. Tillbaka i Belgien fick paret sonen Gaston, som verkligen hade en intressant karriär som motståndsman, RAF-pilot, antarktisforskare, borgmästare och industriman. Vi kan bara hoppas att Lars Lundberg framledes ger oss en lika gedigen och detaljerad biografi över sonen Gaston som han gav över fadern Adrien Gerlache.
<b>Lite konstifikt</b>
En stilla undran har jag. Hur kunde det vara möjligt för sjuttonåringen Gerlache att "segla till destinationer som New York, Svarta havet, San Francisco och Buenos Aires" på sommaren 1883? I synnerhet om han endast "ägnar ledigheten mellan terminerna åt sjöfärder". Det var ett resetempo som inte ens Kofi Annan kunde ha hållit!
Men Lars Lundbergs tempo är det inget fel på. Han har hunnit samla så mycket detaljerat material och presentera det i en så intressant form. Det vittnar om en arbetsmyras iver.
Jag ser framåt mot Lundbergs nästa projekt.
Så jobbar vi med nyheter