<I>En ny bok</I> Det bästa är omslaget ...
MARIKA COBBOLD HJÖRNEFjärilsjaktenÖversättning: Rose-Marie NielsenAlbert Bonniers
Men nu kommer Fjärilsjakten och denna gång hade jag svårt att hänga med och alltför lätt att tappa intresset för berättelsen. Var är den lekfulla Marika Cobbold Hjörne vi kände från förr? Eller är jag gammal och sur?
Fjärilsjakten handlar om en konstnärlig fotograf, Grace Shields, som har skapat sig en välförtjänt nisch i fotografkändisarnas värld. På sin fyrtioförsta födelsedag får hon en målning från en två år tidigare avliden älskare. I tillbakablickar får vi följa hennes ganska brokiga liv som egocentriskt barn, med en ganska sadistisk bror och genom hennes fortsatte uppväxt år i USA.
Hennes första kärleksaffär med en stackars pojke Jefferson skriker högt om hennes efterhängsenhet och själviska erövring. Jefferson hade visserligen ingenting emot hennes upptäckt att sexualitet kunde vara så befriande, men det behöver inte vara för ensidig befriande. En sådan dominerande kärlek kan bara sluta på ett sätt.
Det gör den också. Till och med texten är tjockflytande som sirap. "Han var nitton och fulländad, och hon som var arton grät, för enligt hennes erfarenhet (första kärlek - vilken erfarenhet kan det vara?) kom det som var fulländat alltid tillbaka och hemsökte en från sorgens bortre sida". Pseudointellektuellt svammel alltså.
Besviken kommer hon tillbaka till England, får missfall utan den vettskrämda fadern, Jeffersons, kännedom, och uppträder på ett onaturligt och irriterande sätt bland sia säktingar och bekanta som gör en tacksam för att man inte bor inom 500 mils avstånd från henne.
Det är ungefär när man är kommen så långt i berättelsen som en stackars recensent undrar om inte livet är för kort att offra tid och energi på en bok som denna. När man läser "äkarna va så hårt sammanbitna att det krävde stor ansträngning bara att öppna munnen igen," vet man exakt hur Grace kände det, eftersom läsarens ögon lider av precis samma åkomma.
Den svenska titeln, "Fjärilsjakten", verkar vara en missvisande översättning från den engelska "Shooting Butterflies". Boken handlar om en fotograf som ibland fotograferar fjärilar eller, med det gängse engelska uttrycket, "shoot" (med kameran och inte med vapen). Jag trodde att man använde sig av små nät när man jagade fjärilar, men jag har aldrig försökt. Det låter hälsosammare för fjärilar att filma (shoot) dem med kameran.
Jag har inte tillgång till original texten, men det förefaller som om Grace blir "skär om öronen" (pink about the ears) lite för ofta istället för att rodna, men det är bara smågnäll. En svenskfödd författarinna borde väl ha kontrollerat översättningen?
Omslagsbilden är vacker.
Så jobbar vi med nyheter