<I>En ny bok:</I> Bukowski som proletärdiktare
Om Charles Bukowski Ronnie Haag/Lindelöws
Någon egen analys av Bukowski har egentligen inte Haag. Han vill kalla honom proletärdiktare och det är möjligen en lite ny infallsvinkel. Det är ju sant att Buk var en alkoholiserad outsider som hade många dåligt betalda jobb. Men myten om att han som femtioåring tröttnade på jobbet på posten och satte sig ner vid skrivmaskinen och blev författare är just - en myt.
Charles Bukowski publicerades innan han ens fyllt tjugofem och hans rykte som fräck författare växte sedan stadigt. Bukowski är en särling i den amerikanska litteraturen, som med sin attityd säkert ständigt lär locka nya unga läsare som har behov av att markera mot det etablerade samhället. Proletärdiktare är nog ändå ett epitet som leder tankarna fel. Någon ambition att föra arbetarklassens talan är svår att finna hos Bukowski, även om Haag hittat ett citat där författaren skriver något som antyder att han velat bidra med "fabriksarbetarnas syn på livet". En proletärförfattare utan budskap .
I förordet är översättaren Einar Heckscher inne på samma linje och talar om författarens kompromisslösa anarkism, "fast utan skymten av annan sekterism än möjligen klasskampens".
Det enastående med Bukowski är nog ändå hans musikaliska språk och det driv han har när han berättar en historia.
Eftersom det mesta som han skrev förefaller ha varit självbio-grafiskt är ju därför det bästa att helt enkelt läsa Charles Bukowski om man är intresserad av Charles Bukowski. Biografier, denna inräknad, är bara ett lite tristare sätt att få veta något om snuskgubben. Men visst kan man använda Ronnie Haags bok som bredvidläsningslitteratur på resan genom Bukowskis författarskap.
Så jobbar vi med nyheter