Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

<I>En ny bok:</I> Ännu mer läsning om Jane Austen

CAROL SHIELDS
Jane Austen
Albert Bonniers Förlag
Översättning: Maria Ekman

Kultur och Nöje2002-05-30 00:00
Efter att ha har läst den utmärkta biografin, Jane Austen: A Life, av Claire Tomalin, publicerad år 1997, kan man undra om det finns något mer att få veta om Jane Austen. Carol Shields tycker tydligen att det fortfarande finns några luckor i bakgrundsmaterialet och man måste beundra hennes mod när hon ge sig i kast med ännu ett porträtt över den stora författarinnan.
Shields gör ett gediget arbete, inget tvivel om det. Hon har läst varenda bok som Jane Austen skrev och, efter hennes välvalda citat att döma, har hon lärt innehållet utantill eller närapå. Det är här som bokens huvudkärna finns. Carol Shields ger oss ett porträtt av den skrivande prästdotter som hon har tagit fram, nästan uteslutande, genom tolkningen av hennes texter.
Shields drar slutsatsen att Jane Austen har delat med sig av sin egen karaktär i alla sina skriverier. Shields antyder att alla romanförfattare gör likadant och att de flesta uppdiktade händelser i ett skänlitterärt verk har sitt upphov i en verklig händelse i författarens liv.
Det är här som våra vägar skiljs åt. Jag tror att hennes slutsats är för långtgående. Jag har nyligen korresponderat med en barndomsvän i England, som blev en ganska betydelsefull författarinna. (18 publicerade romaner, en nominerad till pris). Jag råkade antyda att en viss händelse i hennes senaste roman var verklighetsbaserad och fick ett indignerat nekande svar. Själva romanskrivandet är en uppfinningsprocess, påstår min väninna. Författarens privata erfarenheter kan stödja bakgrundsbeskrivningar men sällan ersätta själva skildringen i romanen.

Inte heller kan jag ge "blickens politik" samma betydelse som Shields. Hon påstår att en blick kan vara undergiven, undergrävande, skarp, skygg, hånfull, tillbedjande eller rannsakande. Inte nog med det, den blir ett vapen, en befallning eller en suck av under-kastelse. (Nu vet vi varför en förvirrad prinsessa Diana undvek att ge direkta blickar mot kameran?)
Shields drar för många kategoriska slutsatser från för svaga underlag. Till exempel; "Det är omöjligt att reflektera över Austens liv utan att ta en så viktig släktförbindelse med i beräkningen". Jodå, det är möjligt. Eller, "det kan inte råda något tvivel om att Jane Austens fantasi sattes i rörelse ..."
Den som hyser tvivel har alltså fel?
Även tonfallet snabbanalyseras. "Jane Austens tonfall i breven till Cassandra är muntert och förväntansfullt och feberaktigt falskt." Kan ett tonfall vara feberaktigt falskt? Och hur skiljs falskheten från munterheten och förväntan?

Men, och nu kommer jag till kritan, boken är värdefull då den sätter tankarna i rörelse. Man hittar mycket att fundera över och får en behövlig påminnelse om att damma av och läsa om de få Jane Austen-böcker som är kvar i bokhyllan, om man inte lånade dem till döttrarna för 23 år sedan.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!