<I>En ny bok:</I> Ännu mer läsning om Jane Austen
CAROL SHIELDSJane AustenAlbert Bonniers FörlagÖversättning: Maria Ekman
Shields gör ett gediget arbete, inget tvivel om det. Hon har läst varenda bok som Jane Austen skrev och, efter hennes välvalda citat att döma, har hon lärt innehållet utantill eller närapå. Det är här som bokens huvudkärna finns. Carol Shields ger oss ett porträtt av den skrivande prästdotter som hon har tagit fram, nästan uteslutande, genom tolkningen av hennes texter.
Shields drar slutsatsen att Jane Austen har delat med sig av sin egen karaktär i alla sina skriverier. Shields antyder att alla romanförfattare gör likadant och att de flesta uppdiktade händelser i ett skänlitterärt verk har sitt upphov i en verklig händelse i författarens liv.
Det är här som våra vägar skiljs åt. Jag tror att hennes slutsats är för långtgående. Jag har nyligen korresponderat med en barndomsvän i England, som blev en ganska betydelsefull författarinna. (18 publicerade romaner, en nominerad till pris). Jag råkade antyda att en viss händelse i hennes senaste roman var verklighetsbaserad och fick ett indignerat nekande svar. Själva romanskrivandet är en uppfinningsprocess, påstår min väninna. Författarens privata erfarenheter kan stödja bakgrundsbeskrivningar men sällan ersätta själva skildringen i romanen.
Inte heller kan jag ge "blickens politik" samma betydelse som Shields. Hon påstår att en blick kan vara undergiven, undergrävande, skarp, skygg, hånfull, tillbedjande eller rannsakande. Inte nog med det, den blir ett vapen, en befallning eller en suck av under-kastelse. (Nu vet vi varför en förvirrad prinsessa Diana undvek att ge direkta blickar mot kameran?)
Shields drar för många kategoriska slutsatser från för svaga underlag. Till exempel; "Det är omöjligt att reflektera över Austens liv utan att ta en så viktig släktförbindelse med i beräkningen". Jodå, det är möjligt. Eller, "det kan inte råda något tvivel om att Jane Austens fantasi sattes i rörelse ..."
Den som hyser tvivel har alltså fel?
Även tonfallet snabbanalyseras. "Jane Austens tonfall i breven till Cassandra är muntert och förväntansfullt och feberaktigt falskt." Kan ett tonfall vara feberaktigt falskt? Och hur skiljs falskheten från munterheten och förväntan?
Men, och nu kommer jag till kritan, boken är värdefull då den sätter tankarna i rörelse. Man hittar mycket att fundera över och får en behövlig påminnelse om att damma av och läsa om de få Jane Austen-böcker som är kvar i bokhyllan, om man inte lånade dem till döttrarna för 23 år sedan.
Så jobbar vi med nyheter