Idyll och mardröm efter Kafka
KAZUO ISHIGURONever let me goWahlström & Widstrand
Klonad? Som snällt finner sig att vara leverantör av reservdelar till "originalet". Kazuo Ishiguro för ett spännande resonemang i sitt senaste drama.
Foto:
Att hans roman berättar ungefär samma historia som filmen The Island, fast utan våld och enkla spänningseffekter, får tas som en slump och ett bevis på att ämnet kloning nu blivit så allmänt känt att det också kan tjäna som aktuellt material för de författare som vill skildra eviga mänskliga känslor och livsöden utan att haka på trender i ämnes- eller ordval. I Sverige hade närmast P.C. Jersild kunnat skriva något liknande.
Romanen har gripande tragisk konsekvens och enkelt språk, som tydligt skildrar vad personer gör, tänker och känner samtidigt som det inte säger allt som kunde sägas. Händelseförloppet skuggas allt tyngre av det antydda eller outsagda. I takt med att läsaren begriper alltmer av vad som pågår i huvudpersonernas liv och de bakomliggande orsakerna så tätnar alltihop.
Skenbart banala detaljer har dolda djup och uppenbara nyckelord får allt kusligare innebörd. Det är lite av ett mästerstycke i berättarkonst, en smått lysande internatskoleskildring, en ytterst förfinad science fiction-roman, ett stilsäkert bidrag till Kafka-traditionen och Ishiguros bästa roman sedan Återstoden av dagen.
Kathy, balanserad, osjälvisk och eftertänksam, lever ett skyddat, inrutat internatskoleliv tillsammans med den småspydiga Ruth och Tommy, vänfast, lite trögtänkt, mobbad och lagd för våldsam ilska. De lever nära varandra enligt skolschema och ritualiserade umgängesformer. Dagarna fylls särskilt av konststudier, de uppmuntras att måla och teckna. Lärarna fostrar och övervakar. Ibland hämtas deras teckningar av skolchefen, som håller distans till dem. Fröken Lucy visar sin medkänsla men försvinner snart ur deras liv, som också efter examen följer mönster som andra bestämt.
Det mesta som skildras är mycket vardagligt, endera dagligt skolgöra eller samtal där känslor upplevs, identifieras och utreds, eller lojaliteter som prövas och skiftar, så som unga tonåringar upplever det.
Men då och då dyker det upp ord som förmyndare, vårdare, donator, rehabiliteringscentra, och det talas om att fullborda något. Och i ramhandlingen åker Kathy England runt som vårdare och minns hur allt började och slutade. Allt har redan skett, det vi följer är hennes minnesbilder och hur hon förstod upplevelser och känslor, då och nu.
Läsarens upplevelse av den fint mejslade, lågmälda spänningen innan avslöjandena förstörs förstås av att tala om att de tre är kloner, människor som är konstgjorda i syfte att användas som reservmaterial för sina sjuka original.
Efter fyra organtransplantationer dör de, vårdade av andra kloner, och de flesta vet om det i förväg. Men det måste avslöjas för att kunna resonera om romanen utan att beskriva den med halvkvädna visor.
Vad Ishiguro berättar är en sorts mardrömsvision, skenbart präglad av idyll, händelselöshet och stillsam, melankolisk resignation, om vad privat läkemedelsindustri (tydligen med statens goda minne) kan skapa av klonade människor. Helt enkelt en ny sorts underklass eller t o m slavhandel, omyndiga människor som lärs att deras livs mening är att dö för att andra ska leva, och ska nöja sig med det. Att de tre växer upp på ett humant internat, som vill bevisa och tala för deras mänsklighet, förändrar inget. Författaren ser dem givetvis som fullvärdiga människor, men han har inga illusioner om att de som skapat dem och styr deras liv tycker likadant.
Det hela sker mellan 1950-och 1990-talen. Poängen med det är dels att Ishiguro slipper att ödsla ord på att beskriva futuristiska kulisser, sånt intresserar honom inte, dels att det utspelas i vardaglig lantlig engelsk miljö och därmed kommer oss mycket nära.
Dramat i romanen är hur de tre reagerar på sin situation. Tyngdpunkten ligger på ett hoppingivande rykte, att förälskade kloner kan beviljas uppskov med att fullborda (dö), men också på Kathys och Tommys kärlek och hennes tillbakablick på sitt liv. Det skildras med en stiliserad realism, med inslag av krypande obehag och mystifikationer som förklaras senare, lite i Kafkas stil, fast inte alls lika fullt av symboler.
Men merparten av texten ägnas detaljrika beskrivningar och analyser av samtal, tankar och känslor, ungefär som hos Marcel Proust, fast med ett mycket lättare språkbruk. Fast aldrig trivialt eller lättsmält.
Den som läser mellan raderna tar del av personernas hela disharmoni, sorg, maktlöshet och dröm om ett normalt liv, och det är den sortens lugna, inlevelsefulla läsning som ger läsaren mest.
Så jobbar vi med nyheter