I väntan på nästa lön...
Foto:
Det var mindre än en dag kvar till lön och jag hade varit pank i tre veckor. Hur hade det kunnat ske? frågade jag mig själv. Igen?
Några vaga minnesbilder från en utlandsresa seglade upp, men jag trängde bryskt undan dem. Det var fortfarande förvånande att det hade känts så nödvändigt att köpa en handsnidad maracas för 1 500 kronor.
Men det var då. Det hade gått alldeles för lång tid för att jag fortfarande skulle tycka att resan varit värd den efterföljande misären.
Tomglasen var pantade och gratiskupongerna inlösta. Vännerna hade genomskådat avsikterna med de täta besöken runt middagstid och allt jag fick - om de överhuvudtaget släppte in mig - var en slät kopp kaffe. De svinen.
Toalettpappret var sedan länge slut och jag hade jobbat mig fram till bokstaven f i telefonkatalogen. Även tvålen hade sinat och hittills hade jag fått tvätta mig med schampo. Men nu hade dessutom schampot tagit slut. Medan jag masserade in några droppar Ajax i hårbotten försökte jag återuppliva gamla studentknep.
Fiskpinnar i brödrosten var en given klassiker. Och makaroner i kaffebryggaren. Inte för att det sparade in några pengar - det var snarare sätt att förstärka lidandet. För skulle man lida kunde man lika gärna göra det ordentligt. Jag skulle till exempel kunna dra ut en visdomstand utan bedövning. Det borde kännas en hel del, tänkte jag, tills jag kom på vad det var jag tänkte. Då ville jag i stället gråta. Jag hade inte ens råd att låta någon tortera mig.
Så bestämde jag mig. Från och med nu skulle jag bli bättre på att planera, lovade jag mig själv. Kanske rent av bäst. Jag mumlade peppande ord som debet, kredit och budget i balans. Jag skulle köpa mig en kassabok och spara in Sveriges statsskuld om det så behövdes.
För att öva mig surfade jag in på alla resehemsidor jag kunde hitta. Och vips hade jag bokat en två veckors lång semestertripp till bortre Asien. För utmaningens skull. Utan den vore det ju busenkelt.
Så jobbar vi med nyheter