I huvudet på Norén
Pjäserna blev kortare, men dagboken växte. På 1 680 sidor skärskådar Lars Norén sig själv och sin tillvaro i ett på förhand skandalomsusat men välregisserat boksläpp. I ”En dramatikers dagbok” skriver han spontant, ibland norénskt brutalt, om journalister, kollegor och sig själv.
Nu kommer en ny våg. I dagboken återger han samtalet med en journalist som undrar om han tog skada av journalistdreven efter ”Sju tre”. ”Jag tror inte det”, svarar Norén. Han är tvärtom nöjd med att den upphöjda bilden av honom smulats sönder: ”Att jag slapp bli älskad och helgonförklarad. Jag är tacksam att jag slapp hamna i samma klibbiga krets som Kerstin Ekman, Astrid Lindgren, Ingmar Bergman och Robert Wells.”
Arg och i affekt
Det hindrar inte att han är arg. Men det är också i affekt efter en artikel i Expressen, om hur han ska ha utnyttjat vänners tragiska livsöde som pjässtoff, som han äntligen hittar den rätta koncentrationen för att ta itu med en av sina många pjäser, ”Krig”.
Som ett lackmuspapper
”En dramatikers dagbok” sträcker sig från 2000 till 2005. En svartklädd bibel med onumrerade, flortunna sidor som går lätt att läsa. Som ett lackmuspapper suger Lars Norén in stora och små skeenden om vartannat.
Han registrerar och reagerar. Attentat på Västbanken och den underbara blodeken i Humlegården. En råtta i mataffären.
Tankar, känslor och iakttagelser blir till en inre monolog, bitvis en poetisk matta. Ibland till en uppfordrande rannsakning som äter sig in.
Döden går sig påmind genom vänner som går bort, tar livet av sig eller genom den egna kroppens förfall. Han städar, oj vad han städar, skriver och shoppar snordyra japanska designkläder. Gör futila försök att få Bonniers att betala en miljon kronor för dagböckerna. Ett misslyckat adoptionsförsök och en skilsmässa följs av nya förälskelser. Förtvivlan över barnlöshet följs av sorg efter aborter.
Viktiga teman
Tanken på publicera dagboken kommer redan efter något år. Men i början skrev han bara för sig själv, berättar Lars Norén i en telefonintervju med TT Spektra.
– Det var bara en möjlighet för mig att utveckla saker som jag inte får plats med i mina pjäser. De blir bara mindre och mindre, jag kämpar förgäves mot detta. Jag är rädd för att de till slut bara ska försvinna, som dikterna gjorde.
– De bara upplöstes och försvann, jag kom inte åt det. Därför blev det så mycket över, så mycket tankar och intryck. Därför började jag skriva dagbok. Och jag märkte inte förrän efter lång tid att allt hänger samman, viktiga teman i mitt regisserande, saker i mitt liv. Det jag ser och tänker.
– Och det är klart att det är en rannsakan, det handlar ju mer om mig och mitt sätt att se på saker och ting än de saker jag ser på. Jag är mer upptagen av varför jag beskriver människor och händelser som jag gör, än av händelserna själva.
Du skriver väldigt spontant?
– Direkt.
Om Lars Norén har något gemensamt med Maja Lundgren och hennes ”Myggor och tigrar” är det vantrivseln i etablissemanget. Båda ger sig dessutom på journalister och kulturredaktörer i första hand. Lars Norén även några teaterkritiker som han tycker är för trötta.
”Pelarhelgon”
”Han är ett pelarhelgon, och som alla pelarhelgon sitter han på en kudde av skit” skriver han om Leif Zern. Dagens Nyheter och Sveriges Radio är förstelnade maktinstitutioner utan förmåga till förnyelse eller engagemang. DN har också ”underbara skribenter” men han retar sig på tidningens makt.
Hårda ord
Men även tidigare medarbetare i teatervärlden framställs i mindre ljus dager, i synnerhet stora namn, erkända stjärnor. En är alkoholist, andra mindre intressanta regissörer, några skådespelare beskrivs som giriga. De säljer sig för skitjobb.
Och samtidigt: ”Ska jag publicera det här? Hur många vänner kommer jag att ha kvar då?” är en fråga som återkommer. ”Om jag ger ut dagböckerna kommer jag att bli mycket ensam.”
Varför denna motvilja till etablissemanget?
– Jag har alltid haft mina största konflikter med chefer och organisationer, jag avskyr maktutövningar. Jag avskyr organisationer som inte är självkritiska, som inte diskuterar sig själva, om de inte har lämnat sitt egentliga uppdrag.
– Det gäller journalistik, det gäller LO, det gäller socialdemokratin. Jag har sett så många exempel på hur människor godhjärtat och entusiastiskt samlas runt en uppgift, för att sedan utan att egentligen märka det förvandlas till en totalitär, förstörande kraft.
Varför så uppriktig eller ocensurerad?
– Vad är det för mening med att skriva dagbok om man inte är uppriktig? Jag vet att jag fäller väldigt hårda omdömen om en och annan år 2001 men sedan grips jag också av samvetsförebråelser. Jag tycker att jag varit alldeles för hård och grov.
”Inte fakta”
– Den här boken är inte fakta och sanningar, den är min upplevelse just då. Och om man tycker det är så viktigt med mina omdömen då har man gett mig en makt som jag inte har det minsta behov av. Den vill jag inte bli gisslan hos. Då blir jag bara en marionett för andras uppfattningar, och det vägrar jag.
Så jobbar vi med nyheter