På 70-talet var klassperspektiv vanligt i barnprogram. Klasskamp var inget fult att tala om. Det var fint att vara arbetarklass. 70-talets barnprogram har fått töntstämpel, med sin tydliga vänsterpropaganda.
I dag ska barn underhållas, inte ta del av samhällskritik. Ett undantag är miljörörelsen, som är ett neutralt problem som vi kan samlas kring oavsett klass.
I lördags var det premiär för programmet Pappas Pengar på Barnkanalen. Det handlar om en väldigt rik familj, där sonen ställer obehagliga frågor till sin pappa om pengar och klass. Inför premiären, sändes ett inslag i Plånboken i P1. Där fördes en diskussion mellan Erik Haag, regissör och medförfattare till Pappas Pengar, och Bengt Ericson, författare till boken Den nya överklassen.
De frågar sig varför klassbegrepp inte tar någon plats i dagens utbud för barn. De talar om att klassfrågan väcker oro. De välbärgade vill inte konfronteras med orättvisor, och då ska inte deras barn göra det heller. Att ha pengar är inget man skryter om i Sverige. Något de inte tar upp i samtalet, är att när man är fattig vill man heller inte skryta om det. Barnen vet knappt vad klassbegreppet betyder.
Arbetarrörelsen blommar upp då och då, som nu med regeringens förslag om att öka pensionsåldern. Då kan man gå ur huse och stolt samlas i en stor grupp. Men är man stolt över att vara arbetslös?
Eric Haag berättar att hans barn frågar om de är rika. I jämförelse med U-länderna är vi rika. Men att ha bil och kylskåp är knappast ett tecken på rikedom i dagens Sverige.
Idag finns det fler klasser under arbetarna. Arbetarna har ståndsmässigt blivit mer av den gamla tidens medelklass, vilket kanske kan förklara förskjutningen från socialdemokratin till höger. Socialdemokraterna vill representera de svaga i samhället, men den gruppen är knappast homogen. Vilka tillhör den lägsta klassen idag? Papperslösa flyktingar utan rätt till sjukvård? Psykiskt sjuka utan nätverk? Insmugglade sexarbetare från öststater? Hemlösa? Eller räcker det kanske att vara sjukskriven, arbetslös och ensamstående förälder?
Pappas Pengar tar tyvärr bara upp relationen mellan extrem överklass och arbetare och gör det på ett humoristiskt vis, utan att oroa eller väcka debatt. Sonen gör studiebesök genom att åka buss och bete sig konstigt och fråga var restaurangvagnen är. Det är inget proggigt över barnprogrammet, och det är knappast kontroversiellt. Att sparka på extrem överklass är inget nytt, det är t.ex. okej att skratta åt kungens dyslexi.
Missbrukare, bostadslösa, arbetslösa, psykiskt sjuka, flyktingar och prostituerade, känner ingen trygg klasstillhörighet. De svävar som ensamma öar i ett samhälle som är kallt och anonymt, och de demonstrerar inte för sina rättigheter. Och de finns knappt med i några barnprogram, eftersom barn ska underhållas, inte reflektera över orättvisor.
Pappas Pengar är ändå uppfriskande och roligt för både vuxna och barn.
Att sparka uppåt är det roligaste vi vet.
