De Geerhallen, Norrköpings symfoniorkester
Verk av: Prokofjev, Grieg, Nielsen
Dirigent: Leif Segerstam
Solist: Håvard Gimse, piano
Leif Segerstam fick ett varmt mottagande vid torsdagens konsert, av såväl publik som orkester. I Prokofjev som inledde med några scener ur baletten Romeo och Julia var många insatser extra spetsade, både stråk och blåsarinsatser tycktes taggade- alla var uppe på tårna och beredda att ta sitt utrymme!
Solisten Håvard Gimse som lågmält tog plats vid flygeln visade sig sedan vara allt annat än försiktig och tillbakadragen utan visade både stor ömsinthet och dramatisk känsla. Efter en inledningens big bang rullar det på, anslaget bevarades mjukt också i fortepartierna. Många fina kammarmusikaliska sekvenser och intimt böljande samspel utan klipp och brådska, balanserat in i minsta detalj. Härligt impressionistiska flöjtklanger i den ljusa långsamma satsen där Monets näckrosdammar visualiseras i mitt huvud, en finstämd och nyanserad vilopunkt. I finalens dansanta rytmer har glädje tagit över och A-moll ett minne blott. Håvard Gimse gavs stående ovationer för det fina framförandet, och publiken fick ett extranummer av norske Harald Saeverud!
En symfoni som bjöd tuggmotstånd lite utöver det vanliga levererades efter pausen. Carl Nielsens fjärde symfoni som en hyllning till musikens oförstörbara kraft blev drabbande på samma sätt som en ångvält. Det finns inte så mycket annat att göra än att låta sig köras över, kapitulera, under de fyra sammanhängande satserna. Leif Segerstam gav tyngd och nerv åt framförandet, ett driv i de dramatiska partierna som inte tycktes möjliga att bromsa på något sätt. Kraft och järnvilja paras med enkla folkvisor i träblåset i andra satsens lite ängsliga pastoral men annars är det sparsamt med sentimentalitet, vad kan annat väntas av en kompositör som ska ha sagt att "en harpa i orkestern är som ett hårstrå i soppan" ? En musikens regnskog med ett överflöd av impulser, rytmiska och tonala dissonanser, där lugnande klarinetter följer upp en våldsam energi i stråket. Andra gånger bryts dramat av skirt skimrande, knappt hörbara, stråkklanger! Ett så kraftfullt och direkt tilltal är det svårt att värja sig mot; men det behövs inte heller. Det är inte farligt att bli berörd och ruskas om en smula.
