Hur vet du det?
Olika arbetsplatser, olika kulturer, hur går snacket? Hur låter de för någon som står utanför? Krönikörens arbetsplats är just utsatt för snabba analyser. Foto: Scanpix
Foto:
Gästkrönikan
- Ja, god dag, det här är Wiwi Samuelsson från Trelleborgs Allehanda. Jag ringer med anledning av NN:s frånfälle och jag undrar om vi skulle kunna få hjälp med några uppgifter för en notis på vår familjesida? Meningen avslutades med en markerad stigande frågeton.
Sedan följde frågor om den dödes liv med tonvikt på uppdrag i allt från SLU till kommunalfullmäktige. De flesta anhöriga berättade gärna men ibland var det - trots deras beredvillighet - svårt att hitta några mera betydande uppdrag i den dödes liv. Men jag ansträngde mig alltid och vid ett tillfälle minns jag att notisen framför allt lyfte fram den avlidnes utomordentliga talang för att svarva grindstolpar. "Vid mången gård på Söderslätt pryds infarten än idag av NN:s vackra grindstolpar", avslutade jag kärnfullt.
Samtalen med begravningsbyråerna var för det mesta ordknappare - de hade väl mycket att stå i får man förmoda. Ett återkommande svar, som chockade mig första gången, (jag var ju bara 19 år), var: "Tyvärrrr, tyvärrr, tyvärrrr. Inga färrrrska lik i daug."
Jag minns plötsligt den här tiden på Trelleborgs Allehanda, när jag återvänder med Tysklandsfärjan efter tre veckors jul- och nyårssemester. I TA har Henning Mankell skrivit en krönika, som antyder att något förskräckligt har hänt på min arbetsplats medan jag varit borta. Exakt vad går inte att utläsa men det handlar om champagne, tårtor och avvisningar, så mycket förstår jag.
Efter återinträdet i den tunna arbetsatmosfären, kan jag i medierna ta del av hiskeliga historier om ett verk där väggarna är inpyrda av en Kultur, som gör att man självklart firar avvisningar med champagne och tårta. Verksledningen lovar på sittande stjärt både utredning av vad som har hänt och bot och bättring - bl.a. genom etiska samtal - för det inträffade, vad det än visar sig vara; enstaka hjärnsläpp, en kollektiv oetisk Kultur, ytterligare ett bevis på att skitstövelkoefficienten är konstant eller något helt annat.
De samlade journalisterna, ledarskribenterna och kolumnisterna svävade knappast på målet. De visste precis vad det handlade om: En inpyrd förfärlig Kultur! De 400 mejlande medborgare, som skrivit till verket visste också, liksom de AFA-företrädare, som i jakten på "statsrasismen" gick loss på allmän egendom och hotade namngivna handläggare så att skattebetalarna fick kosta på dem polisbeskydd. Själv höll jag på att grubbla mig gråhårig på hur de alla kunde veta allt så säkert när jag för egen del kände mig så osäker.
Kanske berodde osäkerheten på den där rollspelskursen, som jag gick i mitten av 80-talet. I de samtal, som vi förde efter varje rollspel, envisades läraren med att möta varje påstående med en fråga: Hur vet du det? Och svarade jag exempelvis att jag läst det i en tidning blev nästa fråga: Tror du på allt som står i tidningarna? Och det gjorde jag förstås inte ens då Han tvingade oss att gräva allt djupare efter den verkliga källan till våra påståenden och att kritiskt granska dess halt och substans. Det var i stort sett först när man kunde hänvisa till egen erfarenhet som han godtog en ståndpunkt.
Med detta som utgångspunkt kan jag för egen del utesluta teorin om den kollektiva oetiska Kulturen på min arbetsplats. Efter 20 års egen daglig erfarenhet har jag ALDRIG varit med om att någon firat en avvisning. Att någon normalt klok och sympatisk person drabbas av hjärnsläpp och formulerar sig förskräckligt hör däremot till sådant som hänt (även mig) och att det finns en viss andel skitstövlar överallt tillhör också min samlade livserfarenhet. Men det är svårt att ta reda på om en, för mig främmande, kollega tillhör kategorin skitstövlar. När jag förhör mig hos arbetskamrater, vars omdöme jag har anledning att lita på, och som känner de utpekade personerna får jag inget stöd för skitstövelteorin. Snarare tvärtom. Återstår hjärnsläppet men hur kan man veta det?
Det jag emellertid vet är att det var tur för journalister och begravningsentreprenörer i Trelleborg på 60-talet att de inte arbetade i offentlig verksamhet, inte hade tillgång till mejl och att jag inte 1,5 år efteråt gick till pressen och "avslöjade" hur de talat om avlidna medmänniskor. Det kunde ha uppfattats som uttryck för en läbbig Kultur och en kollektiv brist på etik - men å andra sidan: vilka medier skulle ha brytt sig?
Så jobbar vi med nyheter