1990-talet kom med privatiseringar av statliga monopol som järnvägar, television, post, telefon och offentligt driven välfärd.
Mot detta restes inget motstånd. Socialdemokratin hade upphört att vara ett klassparti. Arbetarrörelsen försvagades i hela Europa, där nu bara var fjärde löntagare är medlem i en fackförening. John Maynard Keynes idé att man inte kan spara sig ur en kris eftersom den förvärras när lönerna och efterfrågan sjunker, den idén blev tabubelagd. Greider förvånas över hur starka vissa tabun blivit i den politiska debatten: statligt ägande, ekonomisk demokrati, Keynes och Marx, tanken på löntagarfonder...
I dag hörs knappast ett ord från arbetarrörelsen om att det kan vara ett utmärkt liv att jobba som rörmokare, butiksbiträde, brandman, undersköterska eller i något annat LO-yrke. I stället kopplas lycka till konsumtion av en högljudd reklam. "Slit och släng" har blivit "köp och släng"!
I sin ungdom var Greider kommunist. Sen blev han reformist trots att han visste att reformismen bara kan mildra men inte avskaffa klassamhället. 1999 blev han chefredaktör för socialdemokratiska Dala-Demokraten. Men han kan inte vara lojal mot en organisation.
I det socialdemokratiska partiet råder en ekande tomhet, säger han.
Ändå tänker han förtvivlat: Det måste finnas en väg ut ur det här samhället. Kapitalismen är ingen evig princip. Den har en födelse, en historia och måste därför också ha ett slut. Han ger exempel på vad vi bör göra för att komma dit. Här är några råd:
Bygg ut den offentliga sektorn, låt den offentliga konsumtionen växa på bekostnad av den privata, inför planhushållning, håll marknaden borta från socialförsäkringar, skola, vård och omsorg, minska inkomstskillnaderna, förstatliga bankerna, ta makten över det enorma pensionskapitalet, låt kollektiv trafik bli regel och privatbilism undantag, låt social värnplikt avlösa den militära, så att vi till exempel kan ta vara på de 500 000 ton vilda bär som växer i markerna... Råden är många i stort som i smått.
I det borgerliga samhället är det kulturens uppgift att dölja konflikter, säger Greider. Själv lyfter han fram dem. Han ger oss historien om den tid då vänstern miste sitt självförtroende. Om vi ska kunna ta det tillbaka är den här boken ett utmärkt diskussionsunderlag.