Hur många måste torska innan skitskolorna försvinner?
Wiwi Samuelsson
Foto:
I lördags morse - eller var det söndags - hände det mig. Och egentligen kan jag inte ens påstå att det gällde något jag hade funderat så särskilt mycket över. Jag gick där i mitt vanliga kaos av sågspån och krokiga spikar (huset är under reparation och tillbyggnad) och hade just ännu en gång bestämt mig för att det var fullständigt meningslöst att städa. Dock insåg jag att krukväxterna var tvungna att få lite vatten, om de skulle ha en chans att överleva byggperioden, så jag lullade omkring med vattenkannan och skvätte på dem. I köket stod radion och pratade om Gud vet vad och egentligen lyssnade jag inte alls.
Plötsligt hörde jag i alla fall ett par förrymda meningar. Jag vet inte vem som pratade och inte varför men det handlade om problemen med skolan och hur de skulle lösas. Någon av dem som pratade visste precis hur problemen skulle lösas: Med flera friskolor och mera konkurrens! Då skulle helt enkelt dåliga skolor konkurreras ut eftersom eleverna och deras föräldrar skulle välja andra och bättre skolor.
Det var ju knappast första gången i världshistorien jag hörde ett sådant uttalande - det låter som om jag har hört det miljoner gånger förut - men för första gången slog mig den fullständigt iskalla cynismen i uttalandet. Jesus Christ, hur tänker sig den här människan att det hela ska gå till? Här har vi skola A, skola B, C och D. De konkurrerar och konkurrerar och försöker hela tiden bli bättre och bättre dag för dag. Men rent definitionsmässigt måste någon vara bäst och någon sämst och någon kanske rent av är riktigt urdålig.
Att någon är sämst ska eleverna först erfara dagligen och deras föräldrar få upp ögonen för så småningom. Först försöker de väl tala med skolans folk, kan man förmoda, för att få till stånd en bättring och när det absolut inte går så ska de helt enkelt ta sin Mats ur skolan och välja en bättre skola. Och när tillräckligt många föräldrar till sist har plockat bort sina Matsar dör den dåliga skolan helt enkelt sotdöden och det var väl bara bra det.
Den iskalla cynismen ligger förstås i att Mats bara har en barndom, en skoltid och en möjlighet att gå på mellanstadiet eller högstadiet eller var han nu går. Om hans mellanstadium eller halva högstadium går åt pepparn, för att han råkat hamna på en skola som håller på att dö i konkurrenssoten, så kan det knappast särskilt enkelt repareras av den praktskola han kanske hamnar i ett par år senare. Eller...?
Om det nu över huvud taget finns någon annan skola, slår det mig. Ett par av mina halvbarnbarn går på en skola, som både de och föräldrarna gärna skulle se dö i konkurrensinfarkt när som helst. Och funnes det en friskola inom dagspendlingsavstånd skulle säkert båda ungarna hamna där ögonaböj. Men se dessa halvbarnbarn bor i glesbygden och där lär väl inte friskolorna trängas och slåss om att få starta undervisning i första taget. Livets Ord har visserligen en friskola inom pendlingsavstånd men saknar man böjelser åt det hållet så har man nått valfrihetens gränser.
Den där mannen, som pratade så lättsinnigt om att fri konkurrens skulle ordna skivan - tänker han på alla Matsar, som - under konkurrensens lopp - måste torska i skitskolorna innan de är helt utslagna och tänker han ett enda ögonblick på halvbarnbarnen i glesbygden? Själv känner jag att både Mats och halvbarnbarnen är så viktiga att de allihop borde vara garanterade en juste skola, oavsett var de bor. Och gärna en skola, som tycker att det viktigaste är att vara bra för de barn som går där snarare än att till varje pris vara bättre än någon annan skola, som man därför ständigt måste försöka ta ihjäl.
Ibland verkar det så jättetrist på nå´t sätt. Med konkurrens alltså. Och ett är säkert: mannen som pratade i radio hade aldrig tänkt sig att han och hans Mats och halvbarnbarn någonsin skulle kunna välja så galet att de hamnade i en skola som var på väg att konkurreras ut.
Så jobbar vi med nyheter