Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Huppert och fin ironi

JAG OCH MIN SYSTER
Filmstaden
***

Kultur och Nöje2005-10-17 06:00
Stefan Andersson
Isabelle Huppert gör ännu ett av sina drivna porträtt av orosfyllda, neurotiska kvinnor i den här gediget välskrivna franska tragikomiska sedesatiren i högborgerlig miljö. Det rör sig om en parisisk läkarhustru som blivit helt känsloförstenad efter många år präglade av strikt konvenans i umgänget, förbittrat samliv och hätsk flykt från minnena av barndomen i småstaden och den alkoholiserade modern. Hennes kärlekslöshet och bitskhet har drivit den ödmjuke maken till otrohet och vännerna blir allt färre.
Särskilt utsatt för hennes arrogans blir systern, som stannade som kosmetolog i födelsestaden. Det är en okomplicerad livsoptimist som nu kommer på sällsynt besök med förbluffande nyheter. Hon tänker bli författare och väntar på besked om hon ska bli godtagen av ett stort förlag. Catherine Frot, som inte har setts på bio i Sverige tidigare, spelar med skicklig komik och clowninslag. En svensk motsvarighet är närmast Lena T. Hansson.
Väntetiden tillbringar hon med sin öppet elaka syster, hennes man och hennes väninna (makens älskarinna). De blaserade parisarna visar sig se tolerant på landsortsbons barnsliga glädje över parisiska sevärdheter, besök hos modefrisör och på opera och annat. Vilket inte hindrar åskådaren från att i ljuset av besökarens oförställda värme och rättframhet se dem som rätt självupptagna och insnärjda i alltför etikettstyrt umgänge, med den parisiska systern som överdrivet skräckexempel. För systrarna är förstås två människotyper som renodlats nästan till karikatyrer. Men inte mer än att bådas innersta mänsklighet ibland ses klart.
Och i en lysande scen blir de sams och muntra som barn igen, en natt framför tv-n, som visar en berömd fransk 1960-talsmusical (med två äkta systrar i huvudrollerna). Till eftertexterna sjunger båda aktriserna harmoniskt en bitterljuv liten schlager, med tycke av barnvisa. Slutsatsen är given: om ett syskons hat mot en generös syster består så finns försoningen främst i konsten.
Slutet i Alexandra Leclères täta och välspelade film, vars bilder får konstnärligt liv och valör av människors ansikten och spelet mellan dem, antyder viss försoning även i verkligheten. Men egentligen har systrarna fjärmats än mer från varandra; en förblir offer för sina sämsta sidor, sitt arv och sin miljö, den andra visar personlig äkthet, utvecklingsförmåga och balanserad livsvilja.
Det låter seriöst och lite Norénaktigt, men filmen har också mycket fin ironi, älskvärdhet och charm mitt ibland all osminkad bitterhet och allt det som kallas social genans. Det som ger filmen samma pinsamhetens komik som i Fyra nyanser av brunt, fast med finare medel.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om
Norrköping
Kultur och Nöje