Hundra år av frihet
I år är det 100 år sedan unionen mellan Norge och Sverige upplöstes. En stor händelse för Norge, där festligheterna redan har börjat och kommer att fortsätta hela året. Men i Sverige är det tystare.- Det här betyder ju väldigt mycket mindre i svensk historieskrivning, säger Eva Jakobson-Vaagland, programchef för det norska firandet.
Mötet i Karlstad 1905 där unionsupplösningens villkor fastställdes. Från vänster: Sveriges delegation med Hjalmar Hammarskjöld, Christian Lundeberg (Sveriges statsminister) , Fredrik Wachtmeister, Karl Staaff, Carl Berg, Johannes Hellner (sekreterare). På höger sida sitter Norges delegation med okänd, okänd, C C Berner (Stortingspresident), Christian Michelsen (Norges statsminister) och J G Levland. FOTO: PRESSENS BILD/ARKIV
Foto:
- Det här ligger väldigt högt upp i medvetandet hos norrmännen generellt. Väldigt många aktiviteter har redan startat. Jag tror inte att det finns någon kommun i Norge som inte har en egen planeringskommitté eller arbetsgrupp för "Markeringen", säger Eva Jakobson-Vaagland, programchef för "Hundreårsmarkeringen".
Den 6 februari invigs "Hundreårsmarkeringen" officiellt med buller och brak. I en av de största norska tv-produktionerna någonsin kommer man att sända 100 minuter till minne av 100-årsjubileet. Representanter från regering och kungahus kommer att närvara och såväl publik som artister kommer att klä sig i 1905 års mode.
Och därefter vidtar själva jubileumsåret. Naturligtvis kommer även kulturlivet att präglas. De stora teatrarna sätter upp pjäser med anledning av unionsupplösningen. Det ges ut böcker, spelas in filmer och arrangeras festivaler.
- 1905 så var ju idealen "en nation, ett folk, ett språk". Men idag är ju visionerna helt annorlunda. I dag är mångkultur ett honnörsord och vi lever i ett mångkulturellt samhälle i en globaliserad värld. Det momentet går igen i väldigt många av projekten, och det är en viktig del av "Markeringen", säger Eva Jakobson-Vaagland.
Inte odramatiskt
Men vad var det egentligen som hände 1905? Lite förenklat kan man säga att den norsk-svenska unionen kom till på svenskarnas villkor. Sverige var gynnat, Norge var missgynnat, vilket norrmännen naturligtvis tröttnade på till slut. Efter flera års konflikter - fredliga sådana - kunde man slutligen driva igenom en upplösning av den union som då funnits i drygt 90 år. Men helt odramatiskt var det inte. Kriget var inget orealistiskt hot, och hade saker och ting drivits än mer till sin spets skulle ett krig mycket väl ha kunnat bryta ut. Den 26 oktober 1905 undertecknades slutligen det avtal som gav Norge den självständighet de eftersträvat så länge.
Svalt i Sverige
Följaktligen är det inte så konstigt att mycket av evenemangen under "Hundreårsmarkeringen" har en svensk vinkel. Det var ju från Sverige man frigjorde sig. Exempelvis har en svensk-norsk dramatikertävling anordnats, med både svenska och norska kulturpersonligheter i juryn. Och i både Oslo och Stockholm arrangeras improvisationsfestivalen "All ears" med musik, dans och konst.
Men det är huvudsakligen i Norge som festligheterna sker. Den svenska uppståndelsen är inte alls lika stor som den norska. Av naturliga skäl; det var ju vi som förlorade Norge. Unionsupplösningen är ingen milstolpe i den svenska historien, även om det kanske borde vara det.
- Det här betyder ju väldigt mycket mindre i svensk historieskrivning och svenskar i allmänhet vet mycket mindre om det. Men vi noterar ett stort intresse, både från personer och institutioner. Och alla kommuner i gränsområdet är på gång med aktiviteter, säger Eva Jakobson-Vaagland.
Men även hon medger att intresset kunde varit större från svensk sida.
- Det är klart att man skulle önska att det hade varit ännu mer fokus på att det har varit hundra år av gott samarbete över Europas längsta landgräns. Och att bägge länderna har anledning att vara stolta över unionsupplösningen.
Så jobbar vi med nyheter