Hoten mot det vilda hjärtat

För länge sedan, när jag var liten och gick på dagis, hände det att de större barnen från skolan jagade oss nerför slänten mot sjön.
Vi levde i en namnlös, ständigt närvarande skräck för att de plötsligt skulle stå där i dörröppningen och att de en vacker dag skulle få tag på oss, att vi inte skulle hinna undan.

Man ägnar stora delar av sitt vuxna liv åt att hinna undan. Ibland när man drömmer händer det att man sparkar med benen i sömnen. Det är tydligen den enda flykten man är värd.

Vi var mycket yngre än dem och de var snabbare än oss, men vi hann nästan alltid undan eftersom vi byggt en koja intill ett nedfallet träd som vi täckt så bra att de aldrig upptäckte oss när vi låg där med bultande hjärtan, blodsmak i munnen och spanade på dem när de svängde runt och försökte lista ut vart vi tagit vägen.
Jag lärde mig tidigt att hata dem, hata deras förkrympta små mobbarhjärtan, deras självpåtagna rätt att jaga och skrämma oss, bara för att vi var mindre, klenare och skrajare än dem. De fick mig att mig känna mig rädd, liten och obetydlig. Själva rädslan för vad som kunde hända om de fick tag på mig, var värst. Ibland hände det till och med att jag önskade att de skulle hinna ikapp mig, om så bara för att få reda på vad de skulle vara kapabla till att göra.

Jag blev långsamt äldre. Jag slutade ändå inte att vara rädd. Varje gång jag såg dem i skolkorridoren eller på busshållplatsen skrynklades hjärtat ihop. Det fanns ingen lärare i världen som kunde skydda mig då, när eftermiddagen sänkte sig över oss.
Det fanns ingen vuxen någonstans när vi klev av på samma hållplats och jag kände den där tystnaden strax bakom mig, den där sekundlånga som betyder att ingenting längre spelar någon roll och att det inte betyder något att jag försöker skynda på stegen, eftersom de är fler och snabbare än jag.

Jag tog den stillastående rulltrappan i snabba steg och rusade in på biblioteket. De fick tag i mig där, till sist. Jag hade ingen koja att gömma mig i längre, inga kamrater att ty mig till. Jag hade ingenstans att ta vägen och bara stod där med ryggen mot bokhyllorna och väntade på att någon av dem skulle börja slå. Jag trodde jag skulle vara säker på biblioteket. Puckona kunde säkert inte läsa. Men de hann ikapp mig där. Jag hade till sist och för första gången misslyckats med att hålla mig undan. De vann och jag förlorade. Åtminstone just där och just då, men aldrig i förlängningen.

Jag har gjort mina straffår i förorten. Jag skäms inte ett dugg för att jag tog mig därifrån. Jag var tvungen. Jag hade gått under om jag stannat bland betongen. Jag tänker ibland på asen som jagade och slog oss när vi var små. Jag tänker på dem som man kan tänka på en spindel man just trampat ihjäl.

För varje bok jag ger ut, för varje eventuell framgång jag välsignas med, kör jag in ett finger i asens ögon och trycker till. När jag såg filmen De Omutbara höll jag stenhårt på maffian. Jag utgår ifrån att det är något fel på mig. Men jag trivs med det. Det är mitt liv, en av mina drivkrafter. Världen är full av människor med tappade drivkrafter.
De sitter på balkongen och klipper tånaglarna medan de funderar på vad som hände.
Och när de dör får de minnesord i tidningen som tusen andra fått före dem.

Jag åldras snabbare nu för tiden. Det är som det ska. Det är som det måste vara. Jag tar mina promenader vid vattnet och planerar nya romaner. Jag har lagt av med en hel del skräp som förstör. Jag tar en dag i taget nu. Men aldrig glömmer jag asen som jagade mig in i min kyrka, biblioteket, för att visa upp vilka skrumpna små sataniska hjärtan de blivit begåvade med, medan mitt slog vilt och böljande.