Det är visst i oktober man ska gå över till vintertid. För att klara det har jag lärt mej att man ska se tillbaka på sommaren och ställa tillbaka klockan en timme. På våren ser man fram mot sommaren och ställer fram klockan en timme. Enkelt att komma ihåg. Den sommar jag nu ser tillbaka på har varit lite konstig för vår del. Beroende på en katt. Vi har alltid haft katt. Vår nuvarande heter Nippran. Hon har ett helt tunnland vildvuxen tomt att röra sej på. Hon kommer in och äter lite kattmat ibland men håller mest till utomhus. I början på sommaren ändrades hennes tillvaro. Och därmed också min och hustru Ingas. Då flyttade Lurken in. Han hade inget namn när han kom. Vi döpte honom till Lurken. En stor och stark hankatt. Rödgulbrun och vackert mönstrad. Vänlig och umgängesbar. I trädgårn skulle han vara med oss, ligga på rygg i gräset och bli kliad på magen. Men han hade ett fel - han gick inte ihop med Nippran. Så snart hon kom ut genom sin dörrlucka rök de ihop i ett våldsamt slagsmål. Som hon naturligtvis förlorade. Nippran blev innekatt. Hon har alltid varit rumsren, nu blev vi tvungna att ställa en låda med kattsand i tamburen som avträde åt henne. Själva började vi också hålla till inomhus. Vi kunde ju inte sitta i trädgårn med Lurken medan Nippran satt inomhus och kände sig övergiven. Veckorna gick. Lurken försvann på eftermiddagarna och kom tillbaka på morgnarna. Jag började ringa runt för att ta reda på varifrån han kom och var han hade sitt andra hem. Ingen ville kännas vid honom. Nu var vi bekanta med Lurken och började köpa kattmatburkar åt honom. Samtidigt som vi kände att något måste göras. Till vintern skulle vi ju inte kunna ha en utekatt om det blev tjugo grader kallt. Veterinären i Östra Husby hade avlivat våra tidigare katter när de blivit gamla och sjuka, men Lurken var pigg och frisk. Någon avlivning kunde det inte bli tal om. Så en dag blev problemet akut. Lurken kom på hur det gick att öppna den lilla kattluckan i dörren. Plötsligt var han inomhus och rök ihop med Nippran. Jag måste göra något. Kasta ut Lurken och spika igen kattluckan var enkelt. Men sen? Jag ringde till Fia-hemmet som är ett hem för hemlösa katter. Där var det fullt, men man lovade höra av sej när det blev plats. Veckorna gick. Till slut fick jag klartecken. Lurken skulle få komma. Nu gällde det bara att få dit honom. Vid den begränsade tid på dagen när Fia-hemmet har öppet. Det blev en cirkus. Lurken har tydligen erfarenhet av korgar som man transporterar katter i. Han vägrade att ta plats i en sån. Men jag gav mej fan på... ...och så slogs vi så blodet - mitt alltså - sprutade. Jag vann. Vi åkte ut till Bråvalla och jag fick kvitto på att jag betalat tvåhundra spänn för avlämnad hittekatt. Nu håller Nippran på att vänja sej vid uteliv igen. Hustru Inga och jag sitter ibland i trädgårn nån kort stund när solen skiner. Vi ser tillbaka på sommaren som gått och allt solsken och alla d-vitaminer vi gått miste om. Vi hoppas att Lurken fått det bra hos snälla människor.
