Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Hon var ju bara människa

Kultur och Nöje2009-05-20 03:00
Uffe Olsson
Jag tittade på SVT:t dokumentär om Mare Kandre nyligen. Filmen startade upp som en ganska känslig dialog med Kandre, genom äldre filmmateriell. Hennes konstnärskap, såväl som författare, men också som låtskrivare, sångerska och bildkonstnär belystes på ett, till en början, både kritiskt och respektfullt sätt. Det var initierade intervjuer med närstående, vänner och kollegor och Mare Kandres sammansatta och på många sätt motsägelsefulla person speglades välbalanserat. Som sagt, till att börja med. Inkilat under filmens gång visades en intervju med två svenska kulturgiganter: Ebba Witt-Brattström, feministisk litteraturvetare och hennes make, Horace Engdahl, Svenska Akademiens ständige sekreterare. De båda gick ganska lugnt ut och pratande allmänt gillande om Kandres författarskap. Men sedan började de prata om romanen Bübins unge. Från första början överöste de boken med superlativer. Under hand så skenande de allt mer livfulla harangerna om Mare Kandre och Bübins unge iväg i ett nästan snurrigt furioso. För varje gång de syntes i rutan stegrades ovationerna och det kändes allt mer som att det var nån sorts komedi, att det kanske rent av var Henrik Schyffert och Robert Gustavsson i kvinnokläder som satt och gjorde en suverän parodi på hur idiotisk och missriktad en sådan mässa över ett förlorat författarskap kan bli. Denna korus över Bübins unge kulminerade i att makarna Witt-Brattström/Engdahl bara kunde komma på Dostojevskij och Kafka som jämbördiga storheter för Bübins unge. Världslitteraturens absolut högsta division alltså? För en enda roman? Till slut visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Jag undrar hur många gånger Horace talade om för Mare att han tyckte att Bübins unge var lika bra som Bröderna Karamasov? Eller hur många gånger Ebba berättade för henne att den var lika bra som Processen? Jag är ganska övertygad om att dom aldrig tog tillfället i akt, men att geniförklara och ikonisera döda är vi bra på. Det visar hela litteraturhistorien. Det är så lätt, för det är nästan aldrig någon som protesterar. Visst, Mare Kandre skrev flera bra böcker, ett par mycket bra. Och Bübins unge är en oerhört bra roman, en av de bästa vi har i den svenska litteraturen, en bland många andra. Duger inte det? Jag är helt övertygad om att Mare Kandre själv skulle ha värjt sig med näbbar och klor mot att höjas till skyarna, upp över molnen, av två lokala litteraturstofiler som aldrig ens har sniffat på den konstnärliga mylla Kandre hade sina rötter i. I punkens anarkistiska antiestetik fanns och finns det ingen plats för genikult. Mare Kandre drev själv ofta med ovationerna hon fick, men hon kunde också fåna sig över att hon faktiskt var fåfäng och ibland njöt av att hyllas. Vem gör inte det? Hon var ju bara en människa, varken geni eller förlorare, jagad av sina demoner, som hann ikapp henne till slut. Hon var också, ibland, en mycket bra författare.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om
Norrköping
Kultur och Nöje