Hon var en mycket speciell flicka

Familjekonstellationer har upplösts och nya tillkommit, förväntningar och förutsättningar har förändrats. I samband med en allvarlig livmoderinflammation för två år sen drabbades hon av epilepsi. Ett tag gick det att hålla schack med medicin, men sen blev anfallen större och tätare och läkemedel kunde inte hjälpa henne. Dosen kunde inte höjas för mycket utan att levern tog skada. Det är ett beslut man inte vill fatta. Varken att ta det eller att förstå det. Att det är dags nu. Att försöka inse att tiden har runnit ut och att det är jag som håller i timglaset. Jag försökte tänka allt möjligt som skulle göra det lättare att genomföra. Hon var en mycket speciell hund. Och inte bara speciell på ett positivt sätt. Hon tyckte inte om människor utanför sin flock, hon kunde inte vara ensam längre stunder, hon var inte säker bland andra hundar, hon hade svårt att läsa av situationer och var därför ständigt försvarsberedd. Egenskaper som vid många tillfällen skapade ångest. Det var jobbiga saker hos henne som begränsade både henne och människor i hennes omgivning. Men hon hade andra sidor också, som gjorde beslutet om slutet svårare. Det fanns så mycket kärlek i henne. Och en enorm empati; hon kollade ständigt hur alla mådde i flocken och tröstade både fysisk och psykisk smärta. Hon räddade min fru vid ett rånförsök utan att tveka en sekund. När bebisen kom till familjen blev hon snabbt upptagen i flocken. Loppan har petat den stora vackra hunden i ögonen, hoppat på henne, stulit hennes ben och leksaker utan att Chili rört en min. Chili har haft en otrolig tur med sitt sociala nätverk, hon lyckades samla människor omkring sig som engagerat sig och alltid velat hennes bästa. När jag började arbeta heltid flyttade hon ut till Svärtinge för att slippa vara ensam på dagarna. När hon blev gammal och sjuk slöt alla människor runt omkring henne upp och följde henne in i döden. Jag gick med Chili i skogen hennes sista dag i livet. Vi fikade och åt bullar ihop, jag gömde mig i skogen och hon letade upp mig. Hon sprang över nedfallna träd och bergknallar precis som hon alltid gjort. Men varje gång jag såg henne i ögonen så visste jag. Det räcker nu. Det här är en dödsruna över en älskad vän och familjemedlem som jag saknar oerhört mycket, men som nu är fri från sig själv och fri från det ansvar hon alltid tagit för andra. Jag är glad över att jag varit en del i Chilis liv och att jag fick lära känna henne. Och jag är tacksam över de människor som funnits runt henne och som älskade henne precis som hon var. En mycket speciell flicka.

Hon var en mycket speciell flicka

Den 31 mars dog en nära vän till mig. Hon la huvudet över sina ena tass, slöt ögonen och så lämnade hon den här världen. Chili kom in i mitt liv för snart nio år sen, när hon var en liten valp. Sedan dess har mycket hänt i livet, för oss båda.