Hon gör ett nytt dansspråk

Man skulle kunna tro att en koreograf i första hand kreerar med kroppen. Och att detta skulle vara tillräckligt krävande. Men för Malin Hellkvist Sellén är den intellektuella diskussionen nog så viktig.
- Jag vet ju bara hur jag jobbar, men av dansarna har jag förstått att det kanske är lite annorlunda.
Malin Hellkvist Sellén förs fram som en av de intressanta och mest nyskapande i den unga svenska koreografgeneration efter en rad föreställningar där hon dissekerat könsroller och konstruerade identiteter.
Är dansarna kvinnor eller män? undrade publiken när hennes nya föreställning "Bättre folk" hade premiär i Umeå.
Föreställningen, som fick strålande premiärrecensioner, har fötts i hennes gamla hemstad, Umeå. Själva återvändandet har egentligen inte betytt något för det konstnärliga arbetet. Men som Dansnät Sveriges huskoreograf har hon och hennes dansare haft fasta replokaler på Norrlandsoperan och kunnat jobba mer koncentrerat än vad de brukar i Stockholm.

Plugga först
Denna gång har hon också ifrågasatt extra mycket, varje sätt att röra kroppen på har hon och dansarna vänt och vridit på. Mycket prat har det blivit, åtminstone inledningsvis.
Dansarna fick börja med att plugga. För att få gemensamma referensramar satte hon först några queerteroretiska grundverk i händerna på dem. Dessutom har de lyssnat till föreläsningar av bland andra Paulina de los Reyes, forskare som skrivit mycket om kön och etnicitet.
- Själv är jag ju praktiker, men min inspiration får jag från teoretiska resonemang.
Discodans var en given utgångspunkt. Malin Hellkvist Sellén, vars stora ungdomsidol var fröken Änglagård, skådespelaren Helena Bergström, tycker om att föra in en vanlighet, ofta inte helt rumsren, i den miljö där hon själv verkar. Men inte heller hon gillar tradiga discolåtar som Culture Beats "Mr Vain".
- Fast nu har vi jobbat så mycket med dem att jag börjat tycka om dem.

Inga androgyner
För att hitta ett nytt dansspråk har de först gått till botten med sina egna fördomar om hur killar respektive tjejer rör sig över ett discogolv.
- Nu glider vi mer emellan allt möjligt. Vi ville inte göra androgyner men det är inte heller så viktigt vad de har för kön. Vi har sökt de där mittemellanlägena och det går igen också i formen.
En annan utgångspunkt var hopp, en klassisk dansrörelse som inte används särskilt mycket i just modern dans.
Som den pratiktiska teoretiker hon är har hon inte bara uforskat eller omvandlat utan också "dekonstruerat hoppen":
- Vad är statusen i ett hopp? Det är ju till exempel att det är mycket höjd i det. Och då har vi gjort motsatsen, dansarna har betonat ansats och landning men inte gjort själva hoppet.
Och vad blir resultatet av allt detta?
- För dansarna är det en otroligt tung föreställning, fysiskt krävande samtidigt som de hela tiden måste förhålla sig till vad de gör, men även för publiken är den krävande. Men folk som sett den säger att man blir lycklig.

Hon gör ett nytt dansspråk

Det folkliga är en kär utgångspunkt när Malin Hellkvist Sellén river upp normer och formulerar nya dansspråk. Till halvtaskig discomusik från 90-talet har hon gjort sin mest krävande föreställning hittills. Dessutom skapar hon nya hopp.

Det folkliga är en kär utgångspunkt när Malin Hellkvist Sellén river upp normer och formulerar nya dansspråk.
Till halvtaskig discomusik från 90-talet har hon gjort sin mest krävande föreställning hittills.
Dessutom skapar hon nya hopp.