Högt och lågt

NORRKÖPING
Utgångspunkten är värdegemenskap. Vi ska gå med på att karlar är svin, fruntimmer tjatiga och att politiker bara ljuger och skor sig.
Då kan man göra nyårsrevy och publiken får allt den vill ha. Jubel på Lillan är inget undantag. Här blandas högt och lågt och sanningen att säga mest det senare. Att det är många jubileum att fira, både vad gäller teatern, regissören Jörgen Mulligan och den prima donnan Berit Malmqvist, ger möjlighet för hela spektaklet att plocka upp klassiker av Tjadden/Anderzon-märke. Snabba nummer, säkert får inget ta mer än fyra-fem minuter, avlöser varandra, ibland på mycket smarta och eleganta vis. Och med den där roliga kryddan av han som kommer in fel ni vet ...
Just han, Kaj Lärka, är en liten goding som vi kan hoppas få behålla i stans revyförening. Han har distans och plirig humor så det räcker hela vägen. Han kan dessutom sjunga en riktig kuplett, njutbar i en "pusselvisa" av Berndt Uthas. Han spelar dragspel och han gjorde en fin parodi på Plus-redaktören Sverker Olofsson, tacksam jodå, men bra.
Dragarfigurerna är Carina Perenkranz och Pontus Helander. Båda kan ta ut svängarna varvet runt, båda har väl inkänd tajming och dessutom det där magiska som heter scenutstrålning. Carina gör om sig hur mycket som helst, men hon blir aldrig enkel ragata, en roll som ofta erbjuds. Firmafesten på det datoriserade kontoret och ett nummer om dammsugare är minnesvärda. Pontus toppnummer är mr Sex och en rappare i vår tid, båda lysande.
Så är det lite kärleksvisor till Norrköping med omnejd, inte så mycket så det skrämmer turisterna från närområdet, här är lite Reidar som dock inte fick ta riktig plats, lite om de nya unga politikerna Ottosson/Andersson som ännu inte har hunnit göra nyårsrevyvärda insatser eller fadäser - men en kul grej om vår riksdagsman Hagfeldt. Och Rita Veklund ...
Ett nummer om vädermannen "Sohlman" var en onödig panegyrik, liksom en tunggumpad politisk text, Det går bra för Sverige.
Men högt och lågt som sagt, det är aldrig så man hinner tröttna, hoppet lever hela tiden och ibland är det lättsamt koreograferade uppvisningsnummer (Anki Eklund), ibland små stilla stunder som lyser ett tag efteråt, Berit Malmqvist har resurserna under kontroll och Leif V Eriksson, Klas M. Larsson, Roger Ekström (synd att hans nummer Far och dotter, från sommarrevyn strukits så hårt) och söta flickorna Caroline Lekström och Josefin Schönbeck gjorde goda insatser i det här gänget som känns väl sammansvetsat, det är vad man kallar ett äkta teamwork. Hartvig Gjesdahl som ensam kapellmästare höll takten på alltihop och är välfungerande ackompanjatör.
Så, den som ger sig in i Lillans jubelrevy kan känna sig trygg. Man vet vad man får och det ges särskilt i andra ankten, mycket är fullt godkänt och både nu och då är plats för guldstjärna!