Hög mysfaktor räddar inte Zwing Time Band

ZWING TIME BAND med John Pohlman

Plats: Crescendo

Datum: 3 april

Jag kan bedöma onsdagskonserten med Zwing Time Band på två sätt; att låta enbart musikaliska kriterier bestämma eller låta "mysfaktorn" vara avgörande. Det får bli en mix av de två, dvs musikaliskt mediokert med en publik som stortrivdes!

Om vi börjar med "mysfaktorn", så är det ganska enkelt att förklara. Zwing Time Bands ledare, klarinettisten TommyLöbel, har den där magiska förmågan att få sin publik att må bra. Med ett enkelt och nästan naivt mellansnack och ett stundtals lätt förvirrat uttryck ledsagade han publiken bland jazzstorheter som Benny Goodman, Duke Ellington, Slim & Slam och Mills Brothers.

Dessvärre gav bandet med gästsolisten och pianisten John Pohlman och kapellmästaren själv ett splittrat och stundtals pinsamt intryck. Först kan man konstatera att repetitionerna måste ha varit minimala. Löbel frångick ideligen uppgjord spellista och dirigerade med ord och nickar sina medmusiker under det att låtarna framfördes och det är ett under att Pohlman klarade sig så bra som han gjorde. Tyvärr uppvisade han ett tämligen amatörmässigt pianospel. Tommy Löbel själv är ingen swingmusiker utan en utpräglad New Orleans-musiker med en tunn, vek och vemodig ton i sitt instrument. Rent tekniskt är han heller inte tillräckligt bra. Jag kan inte säga det på något annat sätt, tyvärr. Däremot är Tommy välkommen tillbaka med ett renodlat tradband.

Zwing Time Band som helhet gav ett splittrat om än kompetent intryck. Gitarristen och sångaren Jörgen "Mr Sunshine" Anderstig var bäste solist med ett tilltalande kompspel. Vibrafonisten Dietrich Bunse är svårt att bilda sig en uppfattning om, men det som gick fram var helt OK. Basisten Claes Otto "Bas-Otto" Sörman mer kändes än hördes, vilket kan sägas vara knappt godkänt. Trumslagaren Fredrik Hellberg agerade också sångare med inslag av Armstrong-imitationer. Två låtar får godkänt av mig; Goodman-boogien direkt efter pausen samt Slim Gaillard och Slam Stewarts klassiker The Flat Foot Floogie. Här gungade det gott och musikanterna fungerade som en enhet. Känns skönt att med gott hjärta kunna ge uppriktig uppskattning.

Förstår ni mitt dilemma när detta skrivs? Jag kan bara hoppas att musiker, arrangörer och publik tar dessa rader på "rätt sätt" eftersom det aldrig är roligt och tillfredställande att skriva negativt.