l Det tar cirka 25 minuter innan de första tårarna kommer. Sedan tar det inte slut tills efter filmen. Den hjärtskärande historien om brittiska barn som skickades till Australien från 40-talet till och med 70-talet är en intensiv film som berör in i det innersta. Jim Loachs film handlar om Margaret Humphreys, socialarbetaren som öppnade en Pandoras ask - deporteringen av sammanlagt 130 000 barn. Det var genom en tillfällighet som hon blev en så kallad "whistleblower", men det var hennes mod, hennes övertygelse och hennes familj som gjorde att hon kunde avslöja en av de värsta skandalerna i modern brittisk historia.
I huvudrollen som Humphreys ser vi Emily Watson, återhållen och emotionell, precis som Margaret Humphreys. I en av de starkare birollerna finns Hugo Weaving som ett av de barn som skickades iväg med lögnen att hans mor hade dött. Särskilt Weaving är ett ljuvligt privilegium att få uppleva i sin mindre roll.
"Oranges And Sunshine" är en välregisserad film, hjälpt av en otrolig historia. Titeln anspelar på det barnen fick höra om sitt nya hem, att det var solsken varje dag och till frukost plockar man apelsiner från träden. Starkare debutfilm får man leta efter, men Jim Loach är ändå son till Ken Loach, man får förmoda att han ändå fått lära sig en hel del av sin gamle far.
Vad filmen däremot är otydlig med är syftet som barnen skickades iväg för. Brittiska imperiet skickade iväg barnen, i första hand till Australien, för att öka den vita populationen. Myndigheter i båda länder befarade ett östasiatiskt övertagande i Australien och beslutade att skicka barn med sociala problem eller ensamma föräldrar dit. Kanske har Loach valt att undanhålla den informationen för att den hade skuggat huvudhistorien. Tyvärr lämnas man som tittare lite övergiven med orsaken till det horribla. En brist som ändå inte är svår att ta med tanke på vilken kraftfull filmupplevelse "Oranges And Sunshine" är.