n Keira Knightley gör en av sina bästa roller i den här smått lysande filmen efter Kazuo Ishiguros svårfilmade, sorgliga och eftertänksamma roman om förlorad kärlek, livets flyktighet och om hur svårt det är att se det viktiga i livet och ta rätt beslut. Man sitter ständigt fängslad av dramatiken, som med några få undantag är stillsam och pågår inuti de tre huvudpersonerna.
De är organdonatorer, skapade med kloningsteknik, och bestämda att dö unga efter en rad operationer. Just deras ungdom och korta liv, som de sällan känner till i förväg, gör att deras erfarenheter av livets väsentligheter framstår som så tragiska. Insikterna kommer när allt är försent. Och även om de är konstgjorda människor så är deras upplevelser av kärlek, sorg, svek, skuld, ånger och förlåtelse fullt mänskliga.
Carey Mulligan gör ett minnesvärt porträtt av en ensam, förälskad flicka som efter kärleksbesvikelse arbetar som donatorvårdare. Genom hennes ögon berättas det hela i efterhand. Hon fångar en rad fina nyanser bara med blick och minspel. Hennes berättarröst är värd att lyssna noga på. Hennes visar liksom genombrottsrollen i An Education på stor begåvning.
Historien är i grunden ett bildningsdrama, en historia om att bli vuxen och möta livet och världen. Upplägget med människor med mycket udda livsvillkor, som gör allmängiltiga erfarenheter, liknar både Benjamin Buttons fantastiska liv och Blade Runner. Science fiction-inslaget i Never Let Me Go består av minimala antydningar om ett övervakningssamhälle, som syns då och då i de stramt realistiska bilderna av ett lantligt England från 1970- till 1990-tal. Mark Romanek, sedan länge hyllad rockvideoregissör, berättar lyhört och formsäkert i strikt enkla bilder. Hans stora bedrift är att även få inslag av patos och ren melodram att bli levande dramatik.
I det hela finns förstås också en studie i oreflekterad pliktkänsla och indoktrinering. Dessutom en en samhällssatir, på samma nivå som 1984 och Du sköna nya värld, om det höga priset för flertalets lycka. Never Let Me Go, sången som flickan fäster sig vid, sjungs av jazzsångerskan Jane Monheit.