Helmer Grundström - den äldste poeten i Klara
DET ÄR NOG Valda dikter av Helmer Grundström Kvints förlag
Helmer Grundström från 1937.
Foto:
När arbetslösheten avtog blev några begåvningar kvar som kunde satsa på författandet som yrke. Till dem hörde Helmer Grundström från Ångermanland. Han var född 1904 och dog 1986. För att hålla hans minne vid liv över hans hundraårsdag har förläggare Kerstin Kvint gett ut en samling av hans dikter med ett intressant fördord av Lennart Frick.
I sin hembygd vid gränsen mot Lappmarken hade Helmer Grundström sitt stoff, men folket däruppe ogillade hans skriverier.
<I>Här är vägen kort till hat och kiv /till dråp och kniv...</I>
Sånt gav dem dåligt rykte, menade de. Hans människor är inga muntergökar. Så här beskrivs de i Fattiggravöl:
<I>Åtta stycken vid bordet.
Ingen sörjde för ordet.
Tuggorna växte, allt var trist.
Fumligt tog man i hand till sist.
Sedan gick alla åt varsitt håll
härskna av gammalt hat och groll.</I>
Grundström tycks ha gillat naturen mer än människorna som kämpade i den. Till naturen hör djuren. Jakten som folket älskar kunde han se ur offrens synpunkt. Han skriver korthugget och brutalt:
<I>Och jakttid var inne. Och älgen stöp.
Och anden dog i sin vik.
Och bytet blev styckat. Och blodet dröp.
Och jägarn kände sig rik.
- - -
Men hetsat tryckte ett djur i sitt snår
på jakt undan bly och död.
Det slickade febrigt sitt öppna sår.
Och tuvan blev varm och röd.</I>
När Grundström känner för en medmänniska är det en bortglömd, utlämnad och värnlös. Som för att inte bli sentimental skildrar han henne utifrån, liksom från de anhörigas håll. Så är det med gumman i dikten I undantagsstugan. På nytt aktuell nu när kommunerna vill minska sina kostnader genom att plädera för anhörigvård i stället för riktig åldringsvård:
<I>Det rosslar i gummans lunga.
Hon skakar på sängens halm.
Och ingen har tid att sjunga
för henne en aftonpsalm.
Alla drar sig för vården.
Ingen ser eller hör.
Och det ska bli ljust på gården
och trivsamt den dag hon dör.</I>
På ålderns dar levde Helmer Grundström ensam i Stockholm. Den aktuella boken har fått sin titel ur en dikt från 40-talet:
<I>Jag har mött min huldra.
Och sett min skog.
Det är nog.</I>
Grundström hörde till de självlärda bland vilka arbetslösheten födde en unik svensk arbetarlitteratur. Han hörde också till den krets man brukar kalla Klarabohemer. Han fick se Klarakvarteren utplånas av grävskoporna. Sen var det slut med Klaraförfattandet. Tage Danielsson skrev: Det blir inte mycket man diktar ihop, i en grop. Och man frestas fortsätta: Och numer föds varken dikt eller sång, i ett hav av betong.
Men en rik litteratur har vi kvar från den gamla tiden. Klarabohemernas bästa (En bok för alla, 1985) finns kanske ännu på biblioteket. Den innehåller också prov på Helmer Grundströms prosa.
<I>SOM FÖRUT
Milan hostade till och slog.
Kolarn ramlade i och dog.
Inte en kota blev kvar av karn.
Käringen med sina nie barn
tvangs av nöden på socknen ut
Annars var allt som det var förut.
(1945)</I>
Så jobbar vi med nyheter