Jag var på ett bröllop för en tid sedan och bredvid tallriken på bordet låg ett litet häfte. Det var en presentation av samtliga gäster. Så man kunde få lite uppslag till samtalsämnen om kommunikationen gick kärvt, antar jag. Nyfiket slog jag upp mitt eget namn. Vad skulle det stå om mig?
Mycket hade jag kunnat föreställa mig, förutom det som faktiskt stod:
Här hade jag kunnat välja att fokusera på komplimangen, men det hade varit väldigt osvenskt gjort, ja kanske rent av omänskligt. Så därför fnös jag fördrinken rakt i ansiktet på min bordskavaljer mittemot. På det sättet får vi åtminstone någonting att prata om, tänkte jag förorättat. Vaddå otur? Vad menade detta ondskefulla brudpar?
Några veckor senare konfronterade jag bruden.
- Men du har ju det ju!
Svaret förvirrade mig på flera plan. Hade jag? Samt: Om det nu var så, måste samtliga 70 bröllopsgäster delges denna information? Andra gäster hade förmodligen veneriska vårtor, blodomloppet fullproppat med antidepressiv medicin eller noll dagar kvar med a-kassa. Men det stod det inget om i detta trevliga lilla bröllopshäfte. Jag ilsknade till men behärskade mig så klart, svenskt eller mänskligt, välj själv.
- Du blir till exempel alltid sjuk när du åker någonstans.
Jag tänkte efter. Malaria i Moçambique, anemi i Portugal, njurbäckeninflammation i Guatemala. Hmm. Bra hänga-gubben-ord förresten. Jag pressade mig själv ytterligare och kom så långt tillbaka i tiden som 1986. Platsen var Eriksöre camping på Öland. Ha! Kärnfrisk hela veckan. Men det argumentet bet inte på bruden.
- Bedövningen tog inte vid kejsarsnittet. Det är sånt som bara händer dig, poängterade hon sakligt.
Inte bara, men heller inte många, resonerade jag med mig själv. Till mitt försvar går att hävda att ut kom en liten kille med full pott på apgar-skalan. Inte illa om jag får säga det själv.
- Och så den här senaste grejen.
Hon himlade med ögonen. Du din brudiga brud, tänkte jag stingsligt, men teg så klart likt en mänsklig svensk. Hon syftade på det mindre ingrepp jag nyligen gjort i min tumme. Pyttelitet verkligen. Men infektionen letade sig in trots detta och krävde antibiotika för att försvinna. Att jag sedan ådrog mig den sista raden i bipacksedeln kan möjligtvis kallas för lite, lite otur. Men bara pyttelite. Läkemedelsutlöst feber. Extremt sällsynt, färre än en på tusen.
- Otur! vrålade bruden.
En veckas frossbrytningar följt av svåra svettningar kunde visserligen inte betraktas som tur, men jag vägrade ändå att benämna det som otur. Därför kontrade jag med gäll röst:
- Det som inte dödar härdar!
För hur det än var ansåg jag mig vara lyckligt lottad. Av allt som "bara drabbat mig" var det inget som hade gett några bestående men. Här vill jag passa på att helgardera mig. Ta i trä, ta i trä!
Och till alla brudpar därute som sitter och pular med sina bröllopshäften som bäst vill jag bara säga - hellre lite otur i turen än tur i oturen.