Helkväll för läsarna
- Det där med bra svenska författare, det går i vågor.Det kunde förläggaren och författaren Per Gedin berätta då han stod inför publiken på Östgötateatern igår.
Kjell Johansson berättade om egna erfarenheter. FOTO: ANITA KJELLBERG
Foto:
Gedin kom som 25-åring till Bonniers och har naturligtvis massor av minnen att ösa ur. Plötsligt blev de nära och alldeles levande; Strindberg, Selma, Fröding, den ratade Karlfeldt, Pär Lagerkvist och Hjalmar Bergman - vars aska fanns i en tårtkartong i kassvalvet på förlaget - de av direktören så högt älskade Rydberg och Topelius, de som lade den stabila grunden till förlaget. De "passade" medan den geniale och galne Strindberg bara orsakade bråk och åtal och dessutom hade självmedvetenheten att kräva ordentligt betalt. Och han fick det - affär gjordes upp på Kymmendö och förläggaren Albert fick sin teckning i Röda rummet. Ingen av de två första förläggarna, sa Gedin, visste så mycket om risktagande.
Boken lever
- Men boken lever, starkare än någonsin och aldrig har det sålts så mycket böcker som nu, sa Gedin, trots att pappersboken har dödförklarats så många gånger.
- Precis som teatern, replikerade koncerencieren och teaterchefen Johan Celander som stod för kvällens avspända mellansnack. Teatern, sa han, har varit i kris sedan den uppstod för några tusen år sedan.
Mot en enorm djupsvart fond och bara den aktuelle talaren ljussatt, fick vi så höra på ytterligare två män, de tre berättare från varsin generation.
Kjell Johansson, från början av 40-talet, kom i år med Sjön utan namn och där får man veta mer om människorna från hans förra succé, Huset vid Flon. Utkantsfamiljen, många sorters utanförskap, från trashankmiljöns till till exempel det klassresan ger, han berättar om den besvärlige men charmfulle fadern, en snajdare, om brorsan, om mamma. Genren är den självbiografiska romanen, den där man tillåts skriva skrönor och hitta på, fast erfarenheterna och figurerna kommer från eget huvud. Så byggde Johansson upp en stämning med sin uppläsning som väckte ännu mer nyfikenhet.
Med vacker ödesmättad musik av Östgöta blåsarkvintett mellan varje framträdande, fick så 60-talisten och den lokala rösten, Hans Gunnarsson plats. Så var vi på hotell De Geer en afton där gråvädret underströk den djupa tristessen och vanmakten hos de unga männen som aldrig i världen skulle våga sig in till Norrköping för att dansa. Där, där flickorna inte ens log när dom nobbade en dans! Förtvivlan härskade trots att alter egot "Gunnar Hansson" ändå startade en läsecirkel. Och blev bjuden på kvantrå (cointreau) hos grannen. Alla har nog ett slags Finspång i bagaget och kan säkert känna igen sig i de här beskrivningen, även om man är tjej.
En jävla vinter är Hans Gunnarssons romandebut, tidigare har han skrivit noveller och erkände att skulle han bara skriva om sina egna upplevelser från sin uppväxtort skulle det nog inte räcka till mer än en novell.
Flera möten
Efter paus räckte inte tiden till för er rapportör, men då fick unge Jonas Hassem Khemiri berätta om sin debut Ett öga rött. Annonserade fotografen Lennart Nilsson hade dessvärre drabbats av en ordentlig förkylning, men hans medskrivare Lars Hamberger fick berätta i hans ställe om bland annat den märkvärdiga boken Ett barn blir till.
Förväntan inför Sigrid Kahles framträdande var stort - hennes memoarer Jag valde mitt liv tar med läsaren ut i världen, efter kriget. På sista tiden har det skrivits mycket om henne och efter hennes sommarprogram har det visat sig att här finns mycket av förra århundradets världshistoria efter kriget, den värld hon fick uppleva med sin man John Kahle som blev tysk diplomat.
En mycket uppmärksam publik visade att boken säkert kommer att leva länge till.
Så jobbar vi med nyheter