"Hela livet är en lång marknadsföring"

Det finns så många naiva föreställningar om konstnärligt skapande.
En ovanligt skymmande sådan är att det lids för konsten i svårmodig ensamhet. Men det är inte ens halva sanningen.
Kulturellt arbete, särskilt om det bedrivs vid sidan av de stora institutionerna, förlagen eller tidningarna, är i mångt och mycket ett säljarjobb. Man får skrika högt för att finnas.

Kultur och Nöje2007-09-26 06:00
Samtidigt hatar man att skrika. Man vill viska sina dikter mjukt i örat på främlingar. Att sälja in sina böcker, sin teater, sin konst eller musik tar hela dagar. Det ska mejlas fakturor, (i bästa fall) det ska ringas till producenter, teatrar och bokningsställen, tidningar ska kontaktas, planscher tryckas. Hela livet är en enda lång marknadsföring. Titta på oss! Vi finns! Och det gör vi ju. Vi finns fanimig i allra högsta grad!

Detta skrivs ombord på ett tåg till Kristianstad. Jag är lyckligt lottad (som det lite slarvigt heter). Jag har flera producenter och bokare. Jag drar hyfsat mycket folk. Men jag sitter ändå vid datorn och skriver egna pressreleaser när jag egentligen borde skriva på nya romanen. Jag intervjuar mig själv och mejlar från min egen mejldress. Jag måste framstå som obscent självcentrerad. Men vad gör man? Inte alla författare har Piratförlaget bakom sig. Inte alla teatergrupper har råd eller möjlighet att affischera hela stan med sina produktioner.
Det betyder dock inte (ofta är det tvärtom) att dessa böcker eller pjäser inte är värda att läsas eller besökas.
Jag önskar att hela världen fick reda på att jag skrivit en ny bok när den kommer från tryckeriet. Men alla mina tio böcker är utgivna på små, oberoende bokförlag utan särskilt mycket pengar. Jag anser att det jag gör är värt att läsas och lyssna på. Därför vill jag att hela världen ska få reda på att det finns.

Norrköping kryllar av alternativ och fantastisk kultur. Människor som sätter sin tid (alltså hela sina liv) i pant för att kunna erbjuda alternativ till mäktiga Östgötaetern, deckare och symfoniorkestern. Det ena behöver inte utesluta det andra. Men hur nyfikna är egentligen tanterna med blåfönat hår som har säsongskort till Östgötateatern av det de ser? Går de dit av gammal vana? För att få dricka cider ur plastmugg några gånger per år? Går de dit för att teatern berättar något för dem? Hur angelägen är pjäserna som spelas för deras liv, deras hjärtan? Och varför är det så lite ungt folk där i så fall?
Medelåldern på Östgötateaterns publik är ganska hög. När jag och Teater Cayenne för två år sedan satte upp pjäsen Krig Hela Tiden fyllde vi den tillfälliga salongen med nästan enbart unga människor. Jag minns att en av dem sade:
"Jag skulle aldrig, aldrig sätta min fot frivilligt på Östgötateatern. De verkar så nöjda på något sätt?Ni är mer?förbannade."
Jag tyckte om den kommentaren. Inte för hon att inte skulle gå på stans största teater, det är nog hennes förlust, men att hon såg att det fanns alternativ. Jag tror inte på att ställa det ena mot det andra. Norrköping ska vara stolt över sin orkester och sin teater. Men jag undrar över premisserna för de som går dit? Är det skottsäkert glas mellan etablerad och alternativ? Vem är det egentligen som utesluter och sekulariserar den lokala kulturen?
Jag bär min egna väskor, proppfulla med böcker jag ska försöka sälja efter föreställningen i Kristianstad. När detta läses är jag på väg till Mjölby och biblioteket där. Jag är där på onsdag. Märkte ni? Nu skrek jag igen. Förlåt.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!