Hausswolffs foto i gåtfull kyla
ANNIKA VON HAUSSWOLFF Domestic Sculpture 1999-2003 Norrköpings Konstmuseum
Where everything begins and ends, 1999. Alla bilder är överdragna med plexiglasfilm som ger ett lite distanserat uttryck.
Foto:
Så kolossalt vardagligt, rentav trivialt.
Men de verkligheter Annika von Hausswolff visar med sin storbildskamera avbildar inte verkligheten.
I nakna rum, ofta utan början eller slut, är människor ensamma, om dom finns med. Det är kallt och något osynligt okänt är lite skrämmande.
Minnen och drömmar i bilder som väcker många, kanske motstridiga känslor. Att fotografera en sammetssoffa med kuddarna i oordning, rakt framifrån, visst är det nära att man undrar varför? Domestic Sculpture heter bilden och visst finns allt i Annika von Hausswolff med här. Vi ser att någonting har hänt, det finns en närvaro av något som är frånvarande för att uttrycka sig som man gör i konstkataloger, den om von Hausswolff inget undantag.
Uställningen producerades i Borås, och fick sin katalogdär och då.
Kanske kan hela utställningen kallas Domestic Sculpture. Det mesta tilldrar sig i rum, flera verk ses ur ett barns perspektiv, åtminstone så man som vuxen minns intryck från barndomen. En mamma hör till de frånvarande, men spåren dröjer kvar, ständigt. Det talas om det bortvända ansiktet, det utsatta - vad ska det ensamma barnet göra med motorsågen i det stora rummet? - eller vad har barnet gjort? Kvinnan i skogen är ett verk som verkar typiskt hausswolffskt. Ljus i förgrunden, svart skog i den bakgrund som kvinnan, nästan avklädd, vänder sig emot. Hon sitter på en plaststol. Att "tappa byxorna" återkommer också, bilden av att göra bort sig.
Det här är inte gjort för att beskriva något, ihär finns ingen berättelse, bara en känsla. Men det händer saker hos betraktaren, det kan man nog lova. Bara man tar sig förbi misstron!
Det finns barriärer nämligen, det gäller till exempel själva fotot. Man får tänka bort allt vad traditionell fotokonst heter. Där är vi ju ganska bortskämda i vår stad med dokumentärer som tränger djupt in i människors liv. Vi har haft många skäl att fundera över fotografiets förmenta objektivitet.
Man får istället ta till sig arrangemangen, för känslornas skull. Då kommer istället nya värden till, sådana som ägnar sig åt stoffer, material, sådana som syftar bakåt, till material som inte längre är så aktuella, som bidrar till det där med minnesbilder.
Det obehagliga finns där, men visst ligger det hos betraktaren. Masturbationen, paret på golvet, paret som bildar en rent gymnastisk form men inte kommer varandra nära - men man får komma ihåg att det inte är humorbefriat, det finns där, bidrar till osäkerhet. Spöke, installationen som bland annat innehåller tre brandsläckare... Allt bidrar till gåtan.
Annika von Hausswolff bor nu i Berlin, ska ha barn vilken dag som helst så hon kom inte till vernissagen. Utställningskommissarie Marianne Hultman berättar att utställningen hängts "på distans" med hjälp av telefon och dator och att det har fungerat bra.
En sal visar konstnärens eget val av museets samling av samtida, här får vi bland annat möta hennes kursare Maria Miesenberger, Lotta Antonsson och vännen Annica Karlsson Rixon.
För oss är det bara att ta emot en av den svenska konstens högst aktuella och internationellt väl kända namn.
Så jobbar vi med nyheter