Hårdkokt underhållning med Bruce Willis

Guldkant får filmen av Bruce Willis sevärda porträtt av en blåslagen och omutlig FBI-agent, lojal make och sörjande far. Precis som i sin bästa film Breakdown behärskar Jonathan Mostow fingerfärdigt grundmönstren för hårdkokt underhållning. I en nära framtid går lämnar vi aldrig hemmet. Där ligger vi i vilstolar, på ögonen har vi elektroder kopplade till hemdatorn som styr de evigt unga, tjusiga robotar som liknar oss (minus brister i utseendet) och lever livet åt oss. Elektroderna för deras upplevelser till våra hjärnor. Fördelarna verkar tydliga, folk är nöjda med sina utseenden, gatorna är trygga och bara robotar dör i krig. Fyndiga bilder i hektiskt tempo visar en robotdominerad framtid med laddningsstationer i telefonkioskstil. Men i ghetton bor en föraktad underklass, som är teknikskeptiska robothatare. Även FBI-agenten, som accepterar livets lidande och brister, har tröttnat på surrogatlivets falskhet. Han söker ny kontakt med sin fru, som dövar sorgen över sonens död med piller och ständigt robotliv. Tekniksnillet bakom alltihop har insett att robotarna är ett opium för folket. De har förlorat kontakten med det äkta livet på gott och ont. Nu vill han göra allt ogjort. Mot sig har han hänsynslösa vinstintressen och sin egen teknik, som tar livet av hans son. Kriminalintrigen följer liknar i princip, bortsett från futurismen, Raymond Chandlers bittra romaner om korrupta storstäder. En nyhet är att dubbelgångarmotivet möjliggör småfyndiga variationer av dubbelspelet och krissituationerna som hör till. Filmens trohet mot förlagan, ett seriealbum, vet jag inget om, men bilderna liknar mest vanlig storstadsdeckare, inte filmade seriealbum som From Hell eller Sin City.

Information till våra läsare

Hårdkokt underhållning med Bruce Willis

En ganska bra framtidssatir, med action i vanlig stil, med ironisk udd mot den sköna nya teknologi som underlättar livet till högt pris. Poängen är densamma som i I, Robot men filmen är bättre, fast givetvis sämre än Blade Runner.