Hård men rättvis
Masterclass av Terence McNally Regi Björn Melander Översättning: Kristina Lugn Som Maria Callas Kjerstin Dellert Sångare: Eva Österberg, Caroline Gentele. Fernando Concha-Viaux Vid pianot: Bosse Johansson
Och varför inte för oss andra?
Teater
Dellert/Callas talar om att de (här) tre sångare hon så noga valt ut till sin Masterclass, de hon blir nyfiken på och anser värda att arbeta med, ska veta vad det är de gör, var de är, vad de ska förmedla och då, då finns inga genvägar. Inte kan man sjunga Shakespeare om man inte kan sin Shakespeare?
Det är naturligtvis underbart att höra. Vi vet ju att världen är full av förfuskare, av ovärdiga primadonnor av båda könen och av de som inte kommit till insikt - det går inte att sjunga (eller vilket verktyg man nu använder för sin konst) om passion och lidelser om man inte vet vad det är.
På så sätt finns också all romantik i den här roande, kritiserande, elakt bitska text som inte tillåter en gest, en stavelse eller en blinkning utan att Maria Callas dyker ner på den.
Konsten ska vara stor, perfekt, ovanför.
"Vadå försöka? Publiken har inte kommit för att se att ni försöker!"
Stora sanningar, bittra sanningar, tunga av erfarenhet - det är den åldrande stjärnans uppgift att förmedla allt detta till sina arvtagare.
Inget undgår henne. Eleverna - som ju redan mötts av och börjat vänja sig vid bifall i sina uppgifter - rubbas ur sina cirklar. Så arbetade hon, Callas i New York, det var i mitten av 70-talet. Fruktad och hett önskad. Säkert en fin merit att ha på sin lista kan man tro.
I pjäsen möter vi tre av hennes i verkligheten 24 elever, Caroline Gentele som sjunger Sömngångerskan av Bellini. Hon låter fantastiskt tycker vi (kanske), men Callas/Dellert klagar och avbryter i första takten: Disciplin! Koncentration! Läraren är förfärlig och magnifik. Vi hör några citat från hennes älskare Ari Onassis - härifrån kom hennes plåga. Allt kunde han ge henne utom kärlek. Romantik och tragedi.
Den andra eleven springer sin väg - det är Eva Österberg som ska göra entré med sin Lady Macbeth men blir hånad och får ersättas av tenoren, den kaxige Fernando Concha-Viaux. Regissören Björn Melander har skapat bra rörelse här.
Tenoren är en riktig tupp som vill bli rik och berömd och gillar Mario Lanza, men vinner lärarens gillande så småningom. Publikens bifall har han inga problem med.
En vacker bakgrund av projektioner från bland annat ett Manhattan, Rom och La Scala.
Tyvärr räckte inte tiden till för att lyssna till den stackars Lady Macbeth då anmälaren har en obeveklig tid att passa, men kanske kommer de här sångarna att dyka upp i vår? I den stora Stenhammar Music Competition. Till dess - två kvällar till, 29:e och 30:e finns denna unika föreställning att se och avlyssna på Arbisteatern.
Så jobbar vi med nyheter