”Polisorkestern som kom bort” motbevisar den tesen.
Filmen hyllar mötet mellan människor. Främlingar möts, är öppna mot varandra, och vill varandra genuint väl. Det finns en bitterljuv känsla rakt igenom där det ljuva hela tiden vinner.
Eran Kolirins debutfilm handlar om en egyptisk polisorkester som är inbjuden att spela på ett arabiskt kulturcenter i Israel. När de anländer hämtar ingen upp dem och de villar bort sig till en liten by när de tar bussen. Här möts de av restaurangägaren Dinas gästvänlighet.
Fotot är extraordinärt utan att vara övertydligt. Det är film som konstverk, inte bara historieberättande. Dystra lysrör i Dinas anspråkslösa hem blandas med polisorkesterns ljusblåa uniformer. Bäst av allt är ändå skådespelarna. Sasson Gabai fullkomligt lyser i gestaltningen av den tillbakadragne, auktoritära men varmhjärtade Tewfiq. Det går att se livets fotspår i hans ansikte. Ronit Elkabetz bemästrar lika underbart karaktären Dina, en fusion av charmigt frigjord och längtande i tystnad. Även de andra rollfigurerna spelas med trovärdighet.
Det mesta stämmer helt enkelt: från den fascinerade storyn, till det delikata fotot och det utsökta skådespeleriet till sensmoralen som ligger i bakgrunden – det finns gott i världen. Överallt. Eran Kolirin har lyckats fånga allt det som en film är menat att ha för att bli en härlig upplevelse.