Här är tonen bara svart
SAW***Filmstaden
David Finchers skräckthriller om en seriemördare som moraliserade över sina offers livsstil och brister har starkt påverkat James Wans debutfilm, men i det här fallet rör det sig om efterhärmning på hög nivå.
Den nivån når filmen genom att den växlar mellan två perspektiv, offrens ångest och en avskedad morddetektivs privatspaning efter mördaren. Leigh Whannells manus trappar dessutom upp det hela på olika sätt.
Offren tvingas gissa gåtor, de har sina dåliga sidor, den ene är själv misstänkt för morden och det blir konflikt mellan dem. Spänningen ökas eftersom omkastad tidsföljd gör att alla i sig förutsägbara inslag händer i oförutsägbar ordning, ungefär som i "The Grudge".
Bildberättandet går helt i "Seven"-stil med djupt dunkel, gröna, gula och svarta färger, ångestridna ansikten, likvisning, grymheter och allmänt osund miljö.
Men som sagt, ska man nödvändigtvis göra imitationer, då ska man lära sig allt om ett eller annat toppnummer, som "Seven", och sedan med övertygelse göra något i samma stil.
Det blev den här filmen, som skräckfilmsälskare kommer att se och se om i många år.
Så jobbar vi med nyheter