Scream-filmerna från 1990-talet driver på ett lyckat sätt med seriemördarrysarens klichéer och stela regelverk.
De självironiska poängerna är mycket färre, och sämre, i den fjärde filmen om den filmkunnige seriemördaren i spökmask.
Den mänskliga dramatiken är för torftig. Manusförfattaren Kevin Williamson verkar inte ha fått fritt utrymme för sina parodiska och satiriska skämt. Ren hantverkskunnighet och diverse inspirerade inslag höjer ändå filmen en bra bit över slentrianen.
Dramat rör dödshot och avund i familjen, som det brukar göra i skräckmelodramer. Men det är dåligt dramatiskt förberett och liknar slutet på en annan film, inte på Scream 4. Som till större delen, med ett gemytligt småleende, ger en nidbild av en mediedominerad värld med möjligheter till mer eller mindre tom personlig berömmelse, för alla, med alla medel. Här finns ett självbespeglande skämtande, lite i Tarantinos anda, som bygger på åskådarens kunskap om skräckfilm.
Kring Neve Campbells hårt prövade, sympatiska hjältinna finns det böcker och filmer i filmen, som handlar om mördarens tidigare framfart, som gjort staden berömd och blivit en visa. De rena filmskämten är svaga och riktar sig mot tänkandet bakom nyinspelningar av berömda filmer, inte mot de senaste årens filmrysartrender.
Hårdrockmusiken, med bl.a. svenska The Sounds, fungerar som pop och jazz gör i filmkomedier. Ett alternativ till konventionell orkestermusik.
Scream 4
Regi: Wes Craven
I rollerna: Neve Campbell, David Arquette, Courteney Cox m.fl.
Filmstaden
3 klappor