Hallåhallå
Filmstaden
Regi: Maria Blom
I rollerna: Maria Sid, Johan Holmberg, Ann Petrén m fl.
Betyg: *
För en del kanske det räcker att en film utspelar sig i Dalarna för att de ska bli nöjda. Alla fungerar inte på det sättet. Dialektcharmen har sina begränsningar. Maria Bloms välkända ”Masjävlar” hade kvalitéer även utanför den ramen. Berättelsen och familjedynamiken var intressanta. Nu är Blom tillbaka med ”Hallåhallå” som upplevs som ett stort ”hallå?!”. Kraftlöst stretar filmen framåt utan att något egentligen händer. Endast i filmens sista tio minuter finns det någon tillstymmelse till liv.
Disa är en frånskild undersköterska vars liv är på paus. Hon är småmullig, försynt och utan mål. Hennes exman har gått vidare och medan Disa låtsas dela deras glädje önskar hon egentligen att få tillbaka honom. Det är något tragiskt över den här bilden och hur vi som tittare förutsätts tycka synd om henne.
Men avsaknaden av djup gör det svårt att känna sympati. Även om det skulle vara mycket hon går igenom känns det hela inte så farligt. Klämkäckheten hos vissa karaktärer är distraherande. När Disa väl kommer ur sitt skal blir det inte så mycket mer intressant heller. Filmen ägnar mycket tid åt att inte entusiasmera sin publik.
Det mest positiva är att scenografi och kostym/smink är verklighetstrogna. Skådespelarna och miljöerna ser inte överpolerade ut. Visst behag finns i att hela besättningen inte ser ut som Scarlett Johansson.
Två viktiga ingredienser i filmer är att de handlar om något och att de berör. En film kan förvisso vilja förmedla ett budskap men exekutionen kan kamouflera budskapet. ”Hallåhallå” är ett bra exempel på detta, för någonstans tror jag det finns ett budskap som är inslaget i menlösa, händelsefattiga scener. Men filmen lyckas inte beröra, den flyter bara på.