Han kunde influerat en hel stil

Det finns många musiker som blivit bortglömda i den aldrig sinande strömmen av nya stjärnskott, några oförtjänt, andra helt rättvist. Det finns också musiker som aldrig fick chansen att blomma ut ordentligt, som dog för tidigt och vars roll är svårbedömd. Sedan finns det några få där man anar en potential till att faktiskt ha kunnat förändra riktningen på den musik de ägnade sig åt - om inte om varit. Första gången jag stötte på pianisten Eddie Costa var när jag fick några kassettband med gamla jazzgitarrister av kapellmästaren i bandet jag då spelade med. Måste ha varit i mitten på 80-talet. Där fanns bland andra gitarristen Tal Farlow representerad med sin trio: gitarr, piano och bas. Först fascinerades jag av gitarristen: snabba bebop-fraser, ett rytmiskt staccato-spel och mycket humor. Men sakta vreds mitt fokus mot pianisten. Vad är detta? Vem är denna musiker som i mitten av 50-talet låter så annorlunda, så arg? Eddie Costa var från början vibrafonist och hade gjort sig ett namn i den disciplinen. Vartefter blev det mer och mer piano och det var som pianist han utvecklades till en av de mest originella rösterna för den tiden. Från vibrafonen kom en rytmisk medvetenhet som han överförde till pianot. Dessutom bestämde han sig tidigt för att till större delen skippa diskantregistret på pianot, ett estetiskt val helt enkelt. Hur låter Costa då? Tja, han kallades "Eddie the bear" beroende på att han sades attackera pianot som ett vilt djur. Tätt, tätt väver han halsbrytande rytmiska figurer i bas och mellanregistret som accentueras med hårdare tillslag så det morrar i basen. Ofta aggressiva och expressiva improvisationer som skär i de vanligen glada standardlåtar som var så vanliga vid denna tid. Rytmiken hela tiden i första rummet med fraseringar, överlagringar och en exakthet som få överträffar, en klarhet i uttrycket. Och med stor humor. Man kunde påstå att Costa som improvisatör står i opposition till de mer lyriska tongångar som kom att dominera inom stora delar av jazzen. Kanske kan man säga att han var för jazzpianot vad Jimi Hendrix var för elgitarren om man undantar popularitetsaspekten. Så kom då den där julidagen 1962. Eddie Costa blev bara 31 år och hann inte bli den influens han kanske borde ha blivit. Det finns mycket få bilder av Costa och inga filmer, i alla fall inga kända, men en hel del plattor. Väldigt få idag känner till Eddie Costa i motsats till till exempel Bill Evans som för övrigt jammade frekvent med Costa. Onekligen finns här en skatt för unga pianister idag att ta del av, ja, för musikintresserade överhuvudtaget! Kolla upp Eddie Costa!

Information till våra läsare

Han kunde influerat en hel stil

Han dog i en bilolycka 1962. En banal händelse på en vältrafikerad New York’s Westside Highway den 28 juli, precis så banal som döden ofta är. Han körde helt enkelt av vägen. Så kan också en karriär ta slut.