Han har publiken i sin hand
"Väckelsemöte"Jonas GardellLouis De GeerPublik: fullsatt
Väckelsemöte. Predikanten Gardell i sina elefantbyxor hade publiken helt i sin hand. FOTO: ANITA KJELLBERG (011-200 462) anita.kjellberg@folkbladet.se
Foto:
Och aldrig slutar publiken älska Jonas Gardell.
Vi har hört sången från filmen Livet är en schlager förut. Precis som vi hört bögskämten och de snälla elakheterna om Mark förut. Och vi känner igen de överdrivna minerna och gesterna. Men vadå. Det är väl därför vi är här. Vi vill se Jonas Gardell vara Jonas Gardell. På samma sätt som barn som vill höra samma saga om och om igen, är det själva igenkännandet i Jonas Gardells shower publiken tycks älska. Kanske är det just för att han lockar fram barnet i oss. Det blir lite som roliga timman i klassen. Vi känner Jonas och vet ungefär vad han kommer att säga och göra. Och han känner oss och vet vad vill ha av honom.
Han har en fantastisk förmåga att skapa en intim stämning i den stora salongen. Och han är en mästare på att få med sig publiken. Vem mer än Jonas Gardell kan få en hel salong med vuxna människor att extatiskt skrika "ja" när han frågar "vill ni ha spermier". Och vem mer än han kan få medelålders män i kostym att med inlevelse sjunga "knulla mig för den jag är".
Jovisst är det mycket humor under bältet. Riktigt barnsliga skämt om sex och snusk. Konstigt att det kan bli så himla roligt. Men egentligen är det ju inte VAD han säger utan HUR han säger det som får publiken att ligga ner i bänkraderna och vråla av skratt. Berättelsen om hans besök på spermalaboratoriet är en höjdare.
Förnedringens bänkrad
Väckelsemötet börjar med att Jonas Gardell kommer in utklädd till frikyrkotant. Det är kul när han hytter med bibeln och skäller ut de stackare som kommer för sent. Han skojar också med publiken på första bänkraden, "förnedringens bänkrad, där alla offer som kvällen igenom ska bli förfölja och hånade sitter". Hur kan någon välja att sitta på första bänkraden när Jonas Gardell står på scenen?
Men i kväll är han ändå ovanligt snäll. Som nybliven pappa har han ersatt skämten om bögar på offentliga toaletter med skämt om babysång. Och efter hans demonstration förstår alla att de flesta barnsånger måste vara skrivna under haschpsykos.
Han skojar om mannen som regisserade Åsa-Nisse filmerna, Ragnar Frisk, och om Carolina Klüfts uppladdning med kindklappar och annat. Givetvis blir båda sedan ett genomgående tema i showen. Precis som Gunde Svahns "skynda, skynda" i Mellanmjölkens land.
Jonas Gardell vore inte Jonas Gardell utan de tvära kasten mellan skämt och djupaste allvar. Mitt i ett asgarv fastnar skrattet i halsen. Men det är inte lika många tvära kast som tidigare.
Så mycket Väckelsemöte är det kanske inte, även om Jonas försäkrar att Gud älskar oss precis som vi är. Han undrar också vad man egentligen ska tro på när Gud skickar sms till en barnflicka och Kristus är en film av Mel Gibson.
Helt i sin hand
Samtidigt är det väldigt mycket Väckelsemöte i den bemärkelsen att Jonas Gardell likt en väckelsepredikant har publiken helt i sin hand från första till sista stund.
Och visst är det därför han så avslappnat kan lägga sig ned på scengolvet och gå igenom hela showen med publiken när ljuset i salongen tänts. "Jag fick idén på när jag var på ett hotell och de ville att jag skulle fylla i ett formulär".
Synd bara att ljudet var så dåligt i Louis de Geer. Vissa ord föll bort. Det verkade som om det bara var högtalarna framme i salongen som fungerade.
På ett Väckelsemöte är det viktigt att hela budskapet når fram. Men publiken kunde ändå gå hem med Gardells försäkran ringande i öronen "Du är sedd. Du är älskad. Du är underbar". Han kunde lika gärna ha pratat om sig själv.
Så jobbar vi med nyheter